fredag 17 juni 2011
Ruttna banker
Det här med Grekland då, vad händer egentligen när ett land går i konkurs? Säljer man ut det på exekutiv auktion eller vad? Någon insatt får gärna förklara för jag förstår inte konsekvenserna. Sedan förstår jag inte heller det här med offentlig ekonomi. Om man skär ner i budgeten så att de offentliga finanserna klarar sig men invånarna får hanka sig fram på gatan, vems pengar har man sparat då? De franska bankernas? JAG FATTAR INTE!!!
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe, Cee-Loo Green, Fuck you!
Har du träffat mig senaste halvåret kan du omöjligt ha undgått att höra om roadtripen Sara, Joahnna och jag gjorde tillsammans förra hösten, den ligger ju liksom etta på ältlistan. En vecka innan vi skulle åka hade ingen av oss ett fysiskt körkort i handen. Saras låg på vägverket i Örebro, Johanna fick bränna ner till Götet över en dag och jag tog glatt flyget hem till Östersund, stannade 48 timmar och höll alla tummar jag hade på att transportstyrelsen lyckades tillverkat ett körkort på tre dagar. Det gjorde de. Lördagen innan avfärd såg det ut som att Saras väska blev stulen på jobbet och vi var övertygade om att loppet var kört men efter detektivarbete och inbrott (lätt överdrift) hos en alkoholiker fick vi tag på den igen.
Efter tre sömntabletter landade vi i San Francisco. Sömntabletterna tog nästan lika många dagar på att ta sig ur kroppen men vi hade ju haft en SMIDIG resa. San Francisco var en märklig stad och Lonley Planet lyckades gång på gång göra en besviken. Områden som beskrevs som genuina och fyllda av locals visade sig enbart innehålla turister. På andra ställen räckte det med ett kvarter i fel riktning för att hamna mitt i områden där folk hängde på hörnet i konstiga gäng. Utanför golden gate park hittade hängde vi på bar med en man utan skiljevägg mellan näsborrarna och pistol i byxlinningen, det var längesedan jag var så rädd. Men så hittade vi en tjej som gav oss en utekväll på en servett, vi tog oss bara till första stället. Där blev vi bästisar med stammisarna och personalen, det är så vi ser på det i efterhand i alla fall.
I en underbar silverräv till Ford Escape for vi Kalifornien runt. På en diet av burgers, bars & burritos körde vi 400 mil på tre veckor. Som vi älskade våran Fårrd även om den gick lite knackligt emellanåt. Vi klankade inte ner på den ändå utan Sara skrek så gott som oavbrutet "I love this car". Jag är så himla stolt över den där resan.
Jag skulle kunna älta på i evigheter om hur vi låg vakna en hel natt i rädsla för svartbjörn, eller hur filmisk känsla det var att åka genom mojaveöknen men jag ska bespara alla stackars läsare detta och istället komma till saken.
Utanför San Diegos risigaste bar blev vi attackerade av en mkt full, nördig man i sina yngre 20-år. Han bad Johanna om en cigg och blev kär. Hans sällskap bestod av minst lika nördiga män i samma ålder och en äldre som var den nördigaste av dem alla. Det var härliga och lättsamma typer som tog mitt nummer (det är ett okänt och stort antal kalifornska män som tog det, få hörde av sig dock) och lovade att ta med oss på havet på söndagen. Vi tog det hela med en nypa salt och drog hem. Dagen efter fick vi en inbjudan till den gamles hem och löfte om barbeque. Vi köpte med oss ett flak öl och drog dit. Sara som hade sovit två timmar och var full som en alika hade vi litet hopp om att hon skulle följa med men det gjorde hon som väl var. När Paulus öppnade grinden till vad som såg ut att vara en medelmåttigt amerikanskt hem sa han "welcome to Shangri-La" med ett leende och öppnade mycket riktigt dörren till paradiset. Det var så fint där! Han bodde där med sina kompisar och framgångsrik ingenjör som han var hade han byggt upp en ungkarls drömhem. Det fanns night vision goggles, surfbrädor, en porsche, olika uppfinningar. Vi drack ölbong, fick obegränsat med uppmärksamhet och grabbarna spelade musik från fratmusic.com. Det var som vi hade hamnat i en collegefilm fast på riktigt och roligt. Vi fick burgare direkt från grillen, öl, en guidad tur över San Diego med båt och jag minns att jag var så lycklig att det gjorde ont. Ungtupparna (kycklingarna) tillägnade denna låt till Paulus och vi fick höra den hela, långa dagen.
Det var mitt livs resa och jag är så tacksam för att jag gjorde den med the jolliest birds ever. För visst känns det skönt att vi nu vet vem som är uddast på udda-skalan samt vem som får högst poäng på hatskalan?
Kan inte hålla mig från att nämna Sprawl II och det episka i att köra genom big sur till den. Så den är mitt andrahandsval, bara så ni vet.
Efter tre sömntabletter landade vi i San Francisco. Sömntabletterna tog nästan lika många dagar på att ta sig ur kroppen men vi hade ju haft en SMIDIG resa. San Francisco var en märklig stad och Lonley Planet lyckades gång på gång göra en besviken. Områden som beskrevs som genuina och fyllda av locals visade sig enbart innehålla turister. På andra ställen räckte det med ett kvarter i fel riktning för att hamna mitt i områden där folk hängde på hörnet i konstiga gäng. Utanför golden gate park hittade hängde vi på bar med en man utan skiljevägg mellan näsborrarna och pistol i byxlinningen, det var längesedan jag var så rädd. Men så hittade vi en tjej som gav oss en utekväll på en servett, vi tog oss bara till första stället. Där blev vi bästisar med stammisarna och personalen, det är så vi ser på det i efterhand i alla fall.
I en underbar silverräv till Ford Escape for vi Kalifornien runt. På en diet av burgers, bars & burritos körde vi 400 mil på tre veckor. Som vi älskade våran Fårrd även om den gick lite knackligt emellanåt. Vi klankade inte ner på den ändå utan Sara skrek så gott som oavbrutet "I love this car". Jag är så himla stolt över den där resan.
Jag skulle kunna älta på i evigheter om hur vi låg vakna en hel natt i rädsla för svartbjörn, eller hur filmisk känsla det var att åka genom mojaveöknen men jag ska bespara alla stackars läsare detta och istället komma till saken.
Utanför San Diegos risigaste bar blev vi attackerade av en mkt full, nördig man i sina yngre 20-år. Han bad Johanna om en cigg och blev kär. Hans sällskap bestod av minst lika nördiga män i samma ålder och en äldre som var den nördigaste av dem alla. Det var härliga och lättsamma typer som tog mitt nummer (det är ett okänt och stort antal kalifornska män som tog det, få hörde av sig dock) och lovade att ta med oss på havet på söndagen. Vi tog det hela med en nypa salt och drog hem. Dagen efter fick vi en inbjudan till den gamles hem och löfte om barbeque. Vi köpte med oss ett flak öl och drog dit. Sara som hade sovit två timmar och var full som en alika hade vi litet hopp om att hon skulle följa med men det gjorde hon som väl var. När Paulus öppnade grinden till vad som såg ut att vara en medelmåttigt amerikanskt hem sa han "welcome to Shangri-La" med ett leende och öppnade mycket riktigt dörren till paradiset. Det var så fint där! Han bodde där med sina kompisar och framgångsrik ingenjör som han var hade han byggt upp en ungkarls drömhem. Det fanns night vision goggles, surfbrädor, en porsche, olika uppfinningar. Vi drack ölbong, fick obegränsat med uppmärksamhet och grabbarna spelade musik från fratmusic.com. Det var som vi hade hamnat i en collegefilm fast på riktigt och roligt. Vi fick burgare direkt från grillen, öl, en guidad tur över San Diego med båt och jag minns att jag var så lycklig att det gjorde ont. Ungtupparna (kycklingarna) tillägnade denna låt till Paulus och vi fick höra den hela, långa dagen.
Det var mitt livs resa och jag är så tacksam för att jag gjorde den med the jolliest birds ever. För visst känns det skönt att vi nu vet vem som är uddast på udda-skalan samt vem som får högst poäng på hatskalan?
Kan inte hålla mig från att nämna Sprawl II och det episka i att köra genom big sur till den. Så den är mitt andrahandsval, bara så ni vet.
torsdag 2 juni 2011
Årstider
Idag (igår) 1:a juni kom den: "Kolla dina leverfläckar"-löpsedeln. Och så plötsligt var det sommar på riktigt! Nu är det bara att vänta in grillreportagen, gärna med könsperspektivet. För det är ju tydligen så himla intressant att grillen får männen att krypa till matlagningskorset, VARJE sommar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
