Såg på TV4-nyheterna tidigare ikväll, tre små nyheter fick mig på randen till hjärtinfarkt. Tar dem i kronologisk ordning:
1. Carema har hört sig för och insett att de inte längre kan fortsätta med sigg fiffiga skatteupplägg trots att det befinner sig inom lagens ramar. Moderaterna uttalar sig och tycker att det är bra. JAHA MEN VA BRA, problemet är förstås inte att skattepengar hamnar som vinst hos riskkapitalister utan att de skattar utomlands!! Vårdförbundet tyckte också att det var bra och uttalade förhoppningar om att di gamle nu skulle få några fina sista år.
2. En skola i Tensta har lagt 40 miljoner på en nytt IT-baserat pedagogikkoncept, typ 37 miljoner hade hamnat hos externa konsulter. Det kanske vore fint om de satsade på att rekrytera goda pedagoger för de pengarna istället!
3. Vinnaren av Nobels fredspris intervjuas med anledning av att hon är i Sverige, de första minuterna i intervjun låter såhär "Jag tyckte Sverige var fint från att jag landade på Arlanda, när jag åkte i taxin, jag gillar människorna o.s.v." Alltså, är det det intressantaste man frågar en nobelpristagare, vad hon tycker om Sverige. Hade man frågat manliga nobelpristagare det, kanske, men inte lika lättvindligt. För att citera Martin Hanberg, sånt får mitt piss att koka.
onsdag 14 december 2011
onsdag 7 december 2011
Play
En osedvanligt kall kväll i moderaternas Sverige styrde Elon och jag kosan mot biomörkret och Play, Ruben Östlunds senaste. På kultursidorna har det ju debatterats friskt om huruvida filmen spelar Sverigedemokraterna i händerna eller ej. Den berättar historien om fem ungdomar som rånar bättre bemedlade jämnåriga på deras mobiltelefoner och det kontroversiella i historien är att rånarna är svarta. På förhand hade jag uppfattningen om att det skulle vara effektsökeri och var pga detta inte så sugen på att se filmen. I de få intervjuer jag sett med Östlund tyckte jag inte att han lyckats motivera vikten av att rånarna faktiskt skulle vara svarta, att det borde gå att berätta historien även med en mixad grupp rånare. Det handlar ju ytterst om klass men som Östlund också förklarar i intervjuerna så utnyttjar ungdomarna bilden av den svarte mannen som ett hot. Filmen utmanar ens egna fördomar och med en mer heterogen grupp av människor hade det endast blivit en fråga om klass och inte de stora problem vi har med utanförskap i Sveriges storstäder. För utanförskapet och underläget är förstås dubbelt med ett ickesvenskt utseende och den historien förtjänar också att berättas. Kanske för att spela Sverigedemokraterna UR händerna.
Det är också otroligt fascinerande att följa vilken raffinerad rånmetod de använder, det som att se en kärleksrelation där ena parten blir misshandlad. Samma söndra-härska-metod och detta från tolvåringar. De smeker och slår. Även om det knappt förekommer något fysiskt våld. Rånoffren må vara bättre bemedlade rent socioekonomiskt men i denna situation är de helt avväpnade. Den ene killen spelar klarinett och herregud, vad gör den övre medelklassen med sina barn? Varför spelar de klarinett, dansar balett, sjunger i gosskörer? Vilken tidsålder rustas de för? 1800-talet? På så sätter den också fingret på hur överklassen/medelklassen sviker sina barn.
Östlund är nog unik i Sverige i hur han beskriver gruppdynamik och -tryck. Gång på gång hade vuxna kunnat träda in och stoppa det som pågår men alla runt omkring vakar över sin egen trygghet och ingen kommer till undsättning. Det kryper i en när man ser det, och när man tänker på att man mest troligt hade gjort samma sak själv.
GÅ OCH SE!!!
Det är också otroligt fascinerande att följa vilken raffinerad rånmetod de använder, det som att se en kärleksrelation där ena parten blir misshandlad. Samma söndra-härska-metod och detta från tolvåringar. De smeker och slår. Även om det knappt förekommer något fysiskt våld. Rånoffren må vara bättre bemedlade rent socioekonomiskt men i denna situation är de helt avväpnade. Den ene killen spelar klarinett och herregud, vad gör den övre medelklassen med sina barn? Varför spelar de klarinett, dansar balett, sjunger i gosskörer? Vilken tidsålder rustas de för? 1800-talet? På så sätter den också fingret på hur överklassen/medelklassen sviker sina barn.
Östlund är nog unik i Sverige i hur han beskriver gruppdynamik och -tryck. Gång på gång hade vuxna kunnat träda in och stoppa det som pågår men alla runt omkring vakar över sin egen trygghet och ingen kommer till undsättning. Det kryper i en när man ser det, och när man tänker på att man mest troligt hade gjort samma sak själv.
GÅ OCH SE!!!
måndag 28 november 2011
Taskig tajming, och det motsatta
Något jag tycker är otroligt viktigt vid ett skivsläpp är hur väl albumet passar med årstiden. En skiva som ligger fel i årstid fastnar ju inte riktigt. Minns hur stor besvikelsen var när Jens Lekman släppte "Night falls over Kortedala" på hösten. Sicket misstag, skivan var ju en sommarskiva och när nästa sommar kom var man ju hungrig på nya och fräscha sommarkatter till låtar. På samma sätt var ju Bon Iver-skivan en solklar höstskiva och även om den klarar sig på att vara det bästa skivan som släppts i år så hade den ju gjort sig bättre nu. För vem vill skära sig i armarna på sommaren? Det är ju klassiskt höstgöra. Därför är jag så tacksam att Jonathan Johansson har släppt "Klagomuren" vid exakt rätt tidpunkt. Kanske spelar det inte så stor roll något år senare och skivor ska ju helst hålla längre än så. Dessutom är man ju bäst på att hoppa på tåget sent men alla de som faktiskt hänger med och plockar upp musik i tid förtjänar faktiskt omtanken att få en skiva som passar bra i tiden.
Helgen spenderades på finlandskryssaren Amorella. Jag vill tillbaka. Eller mest hänga i gäng utan att någon har möjlighet att avvika.
Helgen spenderades på finlandskryssaren Amorella. Jag vill tillbaka. Eller mest hänga i gäng utan att någon har möjlighet att avvika.
måndag 7 november 2011
Just det...
För precis fem år sedan stod jag i ett förlossningsrum på Malmö allmänna sjukhus och hejade på när en slitvarg till Anna Brändfors blev mor till en alldeles perfekt Vanja. Det är det hittills största jag upplevt i mitt liv och det kommer jag tänka på hela dagen idag. Grattis Vanja!
Att gå till sängs
Timmarna går så himla sakta när de är små. I vanlig ordning har vi en lugn natt, har slökollat lite på Arthur Russel-dokumentären men orkar inte avsluta den. Läser bloggar och sprang på nyheten om att människor som känner sig ensamma vaknar ofta. Jag vet inte, när jag sover med sällskap sover jag inte alls. Det är så obehagligt att inte kontrollera vilka ljud som kommer ur en, kommer man prata i sömnen, fisa, snarka? Plus att det alltid blir oerhört varmt och det där med att skeda, är det så gossigt egentligen? Mitt yngre jag hade aldrig skrivit nåt sånt här. Fick man dela säng med någon då var man ju så oerhört TACKSAM över att få ligga vaken i någons famn. Nä, om jag någon gång hittar någon att dela mitt så kallade liv med blir det fan separata sovrum. Eller kulbo.
Men absolut, visst kan även missbelåtenheten över att man inte hittat någon som ser en som syre, eller i alla fall ett härligt mål mat, få en att vrida sig lite plågat i fosterställning det också...
Men absolut, visst kan även missbelåtenheten över att man inte hittat någon som ser en som syre, eller i alla fall ett härligt mål mat, få en att vrida sig lite plågat i fosterställning det också...
fredag 23 september 2011
En stilla undran
Jag kanske har missat något men varför är det så viktigt för Uvesa att Palestina inte ansöker om att bli FN-medlem om de ändå tänker lägga in sitt veto?
måndag 19 september 2011
Det som inte lirar
Natten lider mot sitt slut och jag har gjort mitt bästa för att fördriva tiden. Så mycket jobbande har inte behövts direkt. Det här innebär att den tredje av mina fyra jobbhelger i september snart har avklarats och nu börjar jag bli heligt less på att vara livlös men ändå makalös. Nåväl, jag har spenderat natten med Idol och Schulman show. I Schulman show var Malou von Siwers gäst och panelmedlemmar är Hanna Widell och Markus Larsson. Det är ett lite märkligt upplägg det där med panelmedlemmarna för de bidrar inte så mycket och känns inte heller så sidekickiga utan mer som gäster som inte får någon plats. Jag förstår det inte riktigt men snart ska jag kolla på förra avsnittet och se om det bringar någon klarhet. Det som slår mig när jag ser på programmet är hur mycket mer sympatisk Malou von Siwers framstår när hon själv intervjuas än när hon intervjuar andra. Alla hackar ju på "Efter tio" och jag är inte sämre för jag tycker sällan att hon gör några bra intervjuer. Det ska vara så himla mysigt men problemet är ju att det aldrig blir det när gästerna ständigt avbryts och det känns som att Malou alltid har en granskaragenda. Så himla långt ifrån Oprah. Malou framstår ju också ganska ofta som totalt ointresserad av sina gäster. När hon själv blir intervjuad kan hon dock bjuda på sig själv och bidrar till den där mys-tv:n, till och med lite humor.
Något annat jag har roat mig under natten är Lix-räkning. Jag vet egentligen inte vad det innebär men det är ett index för läsbarhet och jag går ju all in på allt som kan översättas till siffror. Mina bloggtexter har klassificerats som lättlästa men inte på barnboksnivå(!) och jag inser förstås att det beror på mina felaktiga och frekventa kommateringar. Här kan man testa.
Annars har det varit en tråkig dag. Tråkig för att den inleddes med nyheten om mormors bortgång. Tänker jag på min egen död avfärdar jag ett liv efter detta ögonblickligen men nu när jag tänker på momma så finns det inget annat än att hon faktiskt förenats med morfar. Det går ju inte att ta in att hon faktiskt skulle vara borta, helt. Så mormor, jag hoppas att du har det bra nu, vart du än är.
Något annat jag har roat mig under natten är Lix-räkning. Jag vet egentligen inte vad det innebär men det är ett index för läsbarhet och jag går ju all in på allt som kan översättas till siffror. Mina bloggtexter har klassificerats som lättlästa men inte på barnboksnivå(!) och jag inser förstås att det beror på mina felaktiga och frekventa kommateringar. Här kan man testa.
Annars har det varit en tråkig dag. Tråkig för att den inleddes med nyheten om mormors bortgång. Tänker jag på min egen död avfärdar jag ett liv efter detta ögonblickligen men nu när jag tänker på momma så finns det inget annat än att hon faktiskt förenats med morfar. Det går ju inte att ta in att hon faktiskt skulle vara borta, helt. Så mormor, jag hoppas att du har det bra nu, vart du än är.
lördag 17 september 2011
Vem drömmer våta drömmar om en skola där vi agar våra barn?
JAN! Det här blir i vanlig ordning ett välskrivet och genomtänkt inlägg men det finns INGEN i svensk politik som provocerar mig så mycket som Jan Björklund. Sveriges konservativaste man och jag kan inte för min värld förstå: 1. Varför han lockades till Folkpartiet av alla liberala partier 2. Hur Folkpartiet kunde välja honom till partiledare. Att kalla mig ett fan av högern vore ju såklart en överdrift men Folkpartiet har väl historiskt stått för den minst osympatiska högerpoliken i Sverige och gjort ett nummer av rasist- och nazistmotstånd. Jag tänker såklart på när Bengt Westerberg lämnade rummet när Ian och Bert äntrade det i den där TV-sändningen för ganska precis 20 år sedan. Hur som helst är det ju inte direkt ständigt försvar av mänskliga rättigheter och en brinnande antirasism som är Fps kännetecken dessa dagar utan skolpolitiken och lite hårdare tag mot invandrare. Det är ju skrattretande att vi har en utbildningsminister som så fort en ny forskningsrapport läggs fram som går stick i stäv med den rådande politiken avfärdar det. Man sätter sig på ganska höga hästar då, eller låga, man sätter sig på populistponnyn! Det är ju inte första gången folkpartiet gör det på den här sidan 2000-talet, för vi minns ju alla succévalet 2002 då Fp vann mark genom att kräva språkkrav för invandrare. Tack folkpartiet för att ni banade väg för Sverigedemokraterna!!
Idag rapporteras det om att Janne är positiv till ett återinförande av studentexamen. Det var sannerligen bättre förr!
Jag förstår ingenting av det borgerliga blocket längre, Moderaterna står längst till vänster, Folkpartiet -konservatörerna och Centerns härliga nyliberalism gör en ju matt. Så Jan, jag förstår dig, det är inte lätt att hänga med när förändringens vind viner.
Eftersom att varje åsikt i inlägget är gammal så bjuder jag även på en gammal, men ack så god visa:
Fast den absolut tröttaste diskussionen just nu måste väl ändå vara den om wordfeud. I varenda TV-soffa, tyckarpanel och tidning ska det ältas om wordfeudfenomenet. Javisst, det går ju att konstatera men knappast diskutera.
Idag rapporteras det om att Janne är positiv till ett återinförande av studentexamen. Det var sannerligen bättre förr!
Jag förstår ingenting av det borgerliga blocket längre, Moderaterna står längst till vänster, Folkpartiet -konservatörerna och Centerns härliga nyliberalism gör en ju matt. Så Jan, jag förstår dig, det är inte lätt att hänga med när förändringens vind viner.
Eftersom att varje åsikt i inlägget är gammal så bjuder jag även på en gammal, men ack så god visa:
Fast den absolut tröttaste diskussionen just nu måste väl ändå vara den om wordfeud. I varenda TV-soffa, tyckarpanel och tidning ska det ältas om wordfeudfenomenet. Javisst, det går ju att konstatera men knappast diskutera.
fredag 16 september 2011
Dagarna som går, som är livet.
Det har varit en sällsynt händelserik vecka. Septemberhelgerna fylls av arbete och denna veckas lediga dagar fylldes av snor och nackspärr. Det är underbart att känna sig ung. På soffan har jag spenderat dagarna, tyckandes synd om mig själv. Feber tror jag knappast att jag haft men kroppen har gjort ont och varit stel. Så istället har jag tittat på TV. Som ung var jag helt besatt av detta medium och säkert fem timmar av varje tonårsdag gick åt till att uppdatera sig vad som hände i amerikanska småstäder, storstäder, prärier, man gick till sjöss, följde monte carlo, kollade på repriser av varuhuset och dallas. Det här var ju såpornas guldålder i Sverige och varenda kanal hade ju minst en dramaproduktion. Vi hade förstås bara tre kanaler och på fyran var det vita streck i de starka färgerna, och när det var väldigt färgstarkt brusade ljudet. Den här besattheten av TV
har ju fortsatt, när vi bodde i Malmö hade vi (jag) blykoll på alla realityserier för då kunde man ju inte fabulera ihop nåt som inte skulle låtsas vara på riktigt. Inte förrän jag flyttade till Norge släppte det och jag har varit hyffsat TV-fri sedan dess. Tills nu. Nu har vi många kanaler igen, den här veckan har vi i princip alla och jag ska säga det, att p1 såldes billigt för TV-bönder, idolamatörer, svenska miljonärer, the Ricky Gervais show. sex & the city-filmen, dokumentären om idioten satt på idiotanstalt utan att vara idiot, project runway, top model, ja, det är fantanstiskt. Igår visades ett av mina favorit sex & the city-avsnitt, det som jag grundar hela min framtidsskräck på, det med historien om kvinnan som bott i Mirandas lägenhet vars ansikte blir uppätet av hennes katt efter att ha legat död en vecka. När man möglat i soffan i ett och ett halvt dygn utan att någon hört av sig, eller jag hört av mig till någon känns inte det scenariot så långt borta ändå.
har ju fortsatt, när vi bodde i Malmö hade vi (jag) blykoll på alla realityserier för då kunde man ju inte fabulera ihop nåt som inte skulle låtsas vara på riktigt. Inte förrän jag flyttade till Norge släppte det och jag har varit hyffsat TV-fri sedan dess. Tills nu. Nu har vi många kanaler igen, den här veckan har vi i princip alla och jag ska säga det, att p1 såldes billigt för TV-bönder, idolamatörer, svenska miljonärer, the Ricky Gervais show. sex & the city-filmen, dokumentären om idioten satt på idiotanstalt utan att vara idiot, project runway, top model, ja, det är fantanstiskt. Igår visades ett av mina favorit sex & the city-avsnitt, det som jag grundar hela min framtidsskräck på, det med historien om kvinnan som bott i Mirandas lägenhet vars ansikte blir uppätet av hennes katt efter att ha legat död en vecka. När man möglat i soffan i ett och ett halvt dygn utan att någon hört av sig, eller jag hört av mig till någon känns inte det scenariot så långt borta ändå.
söndag 4 september 2011
Tjendisspan
Det har varit nåt alldeles visst med den här sista veckan, då vi kysste sommaren till döds och tågade in i den första höstmånaden. Jag ska också inleda med att ursäkta mitt ofrekventa skrivande men ingen inspiration har funnits. Vad har då hänt när Helle känner inspiration igen, inget stort. Det här kommer inte bli ett inspirerat inlägg men det blåser en liten bris, hybris. Jorå, med rullande r, Göteborgarn bor kvar i mig. Av någon anledning skriver jag i dialogform och har ingen direkt åsikt om det är bra eller dåligt. Läser ju ett väldigt fåtal bloggar men det känns som ett grepp som mest används hos töntbloggare, således passar det då denna "blogg" som hand i handsken.
Det jag ska berätta om är detta underbara flyt av kändisar som skådats denna vecka. Var i torsdags ute och drack öl med min gamle, gode vän Maurits. Det var mycket trevligt och vi drack dubbelt så många öl som jag hade planerat. Bakom oss sätter sig en ganska känd regissör som är aktuell med uppföljaren av Sveriges största actionsuccé som utspelar sig i Norrland. De skvallrar helt öppet och inte det minsta tyst om vilka skådisar som porrfilmsagerat under 70-talet. Det var Dahlénrederiernas ägare, det var diverse Bergmanskådespelare och den här mannen han ölar med har mycket insikt i vilka som var bra på att ligga. Tydligen hade han läst någon bok i ämnet men han tillade också, jomen, en del är ju sånt som bara jag vet om!! Kunde dock inte höra allt men det var en härlig stund.
Idag såg jag en nyskild trummis som bott i London med sin musikkritiserande make i flera år men som nu åkt hem vänslas med en MYCKET ung man, på öppen gata. Jag dog av lycka!! Sen har det varit alla möjliga kända personer som bara vimlat förbi men de har inte gjort något som egentligen är så anmärkningsvärt, utöver att existera då. Nu ska inte jag låtsas att jag inte tycker att det är spännande att stöta på kändisar bara sådär, det kommer jag nog aldrig sluta uppskatta!
Jag påminde Maurits om när han hälsade på mig och Johanna i Paris i två veckor. Maurits hade aldrig tidigare varit i den franska huvudstaden och ville såklart se mycket men jag och Joahnna fick ingen sightseeingfeeling så under dessa två veckor fick han inte se en sevärdhet. Ett par veckor senare kom Lisa på besök över helgen, detta fick hon se: Eiffeltornet, Louvren, två triumfbågar, Montmartre, operan och säkert nåt mer som står högt upp på alla dåliga guiders lista över saker att göra i Paris. Ja, den var kvällens anektdot ur mitt sällsamma liv. Auf wiedersehen.
Det jag ska berätta om är detta underbara flyt av kändisar som skådats denna vecka. Var i torsdags ute och drack öl med min gamle, gode vän Maurits. Det var mycket trevligt och vi drack dubbelt så många öl som jag hade planerat. Bakom oss sätter sig en ganska känd regissör som är aktuell med uppföljaren av Sveriges största actionsuccé som utspelar sig i Norrland. De skvallrar helt öppet och inte det minsta tyst om vilka skådisar som porrfilmsagerat under 70-talet. Det var Dahlénrederiernas ägare, det var diverse Bergmanskådespelare och den här mannen han ölar med har mycket insikt i vilka som var bra på att ligga. Tydligen hade han läst någon bok i ämnet men han tillade också, jomen, en del är ju sånt som bara jag vet om!! Kunde dock inte höra allt men det var en härlig stund.
Idag såg jag en nyskild trummis som bott i London med sin musikkritiserande make i flera år men som nu åkt hem vänslas med en MYCKET ung man, på öppen gata. Jag dog av lycka!! Sen har det varit alla möjliga kända personer som bara vimlat förbi men de har inte gjort något som egentligen är så anmärkningsvärt, utöver att existera då. Nu ska inte jag låtsas att jag inte tycker att det är spännande att stöta på kändisar bara sådär, det kommer jag nog aldrig sluta uppskatta!
Jag påminde Maurits om när han hälsade på mig och Johanna i Paris i två veckor. Maurits hade aldrig tidigare varit i den franska huvudstaden och ville såklart se mycket men jag och Joahnna fick ingen sightseeingfeeling så under dessa två veckor fick han inte se en sevärdhet. Ett par veckor senare kom Lisa på besök över helgen, detta fick hon se: Eiffeltornet, Louvren, två triumfbågar, Montmartre, operan och säkert nåt mer som står högt upp på alla dåliga guiders lista över saker att göra i Paris. Ja, den var kvällens anektdot ur mitt sällsamma liv. Auf wiedersehen.
tisdag 2 augusti 2011
Sommarpratarna
Har lyssnat på alla juni/julisommarpratare utom en så här får ni en snabb men inte så intressant recap av vad ni eventuellt har missat.
Mark Levengood, hög trivselfaktor oförvånansvärt nog. Det handlade mycket om hans far som tydligen var lite av en slampa, ganska tråkigt och humorn kändes krystad.
Torgny Lindgren, nästa överraskning: det var högtravande. Handlade om poesi och musik. Somnade ifrån det.
Clara Lidström, underbara Clara ägnade 90% av sin samtalstid åt att försvara sig mot den kritik hon får utstå. Kan bli lite trött på föreställningen om att bara för man går mot strömmen och bosätter sig på landet som 21-åring så betyder det att alla som väljer att bo i storstäder gör det bara för att följa med strömmen och att hon är den enda i hela världen som tagit ställning.
Göran Gudmundsson, hade aldrig hört talas om mannen men han är tydligen byggnadsantikvarie. Han pratade om gamla hus och att de ibland sätter käppar i hjulet för lyckligt familjeliv och god ekonomi. Somnade ifrån detta också.
Timbuktu är ju en radiopratare av rang men det lyfte aldrig riktigt tyckte jag. Trots att han var personlig och uppriktig.
Maria Wetterstrand, pratade om barnuppfostran, frihet och delar av sin karriär. gjorde ju inte ont att lyssna på men var väl ganska mycket vad man förväntat sig.
Thomas Johansson, EMA-telstars grundare. Klart att alla lyssnar på ett sånt här program för att få höra Hendrixanektoter och liknande men det här blev aldrig särskilt spännande. Opersonligt och tråkigt.
Henke Larsson pratade såklart om sin karriär och det var helt okej men när Henrik berättade om sin döde bror rann årets första sommarpratstår. Kan vara så att han hjälps av de otroligt lågt ställda förväntningar jag hade.
Beate Grimsrud, efter att ha jobbat en vecka i Norge stod jag inte ut med någon som bröt minsta lilla på norska och stängde således av.
Nanne Grönwalls röst hade jag verkligen svårt att placera. Hon pratade om sin mormor som langat sprit och säkert en hel del annat i Stockholms södra delar. Nanne hade sjukt mycket att berätta och bjöd stort. Tyvärr är hon förstörd av entertainment-Sverige och det gick pga överspel inte att ta åt sig hennes berättelse.
Ville Virtanens sommarprat var helt underbart, hittills top tre.
Sylvia Schwaag Serger föll också bort lite. Hon pratade lite om sitt påbrå från halva jorden men mest från Kina och det var också kring mittens rike det mesta av pratet kretsade. Megabegåvad människa som trots att hon flyttade till Sverige som tjugosjuåring pratade på skånska med minimal brytning på tyska.
Sven Nylander gjorde oss alla tjänsten att inleda sommarpratet om kokainskandalen. Det är alltid skönt när det händer. Sen var det idel skryt, dålig musik och inte så mycket till historieberättande.
Karin Broos, jag har svårt att tro att det kommer bli lipfärdigare än såhär. Åhva hon berättade fint om så mycket hemskt som hade hänt. Och tur var det för här var det skrytsamt så det räckte och blev över MEN finast i år och fantastisk musik.
Jonas Jonasson, pratade om sin morbror som verkade vilja lägga smolk i vilken bägare som helst och kunde inte nog trycka på hur ironiskt det var att fem av sex bokförlag tackade nej till hans bokmanus.
Freddie Wadling började så knackigt men sen blev han varm i kläderna och fnissade åt det mesta. Han framstod som Sveriges sötaste gubbe men en trivsam självdistans. Dessutom spelade han piano och sjöng fantastiskt och spelade årets mest udda musik.
Carl-Gustaf Wachtmeister är greve och kungavän men han verkade ha en härlig livsinställning. Han berättade om när Yoko Ono besökte hans gård. En mycket god berättare som hade en del att berätta och pratet var innehållsrikt och trivsamt.
Gustaf Hammarsten Idel skryt om Boratfilminspelningen, många har tyckt att det var underhållande och det var det till viss del men ett sommarprat måste innehålla något personligt för att bli intressant på riktigt. Det här var inte det men visst...
Dilsa Demirbag-Sten Gav oss bilder från ett annat Sverige som inte längre finns. Ett bra sommarprat. Varken mer eller mindre.
Lars-Eric Aaro Kan vara tråkigast i år, det gick inte att hålla sig vaken. Sövande röst, sövande om LKAB, vem bryr sig?
Ulf Brunnberg Hehheheheh, vad ska man säga. Ulf Brunnberg visade var hans skåp står utan att kompromissa, kostade på sig politisk inkorrekthet och visade prov på ett måttlöst översitteri. Mycket åsikter, lite analys och det kändes väldigt oproducerat och var nog årets mest intressanta och sämsta på samma gång.
Ann Petrén Kvinno- och kulturkamp! Det är alltid problematiskt med skådespelare då det ofta känns som skådespel men Ann Petrén är ju bäst i klassen i det avseendet och vänder ju sitt yrke till sin fördel.
Carl Bildt Är man politiker ska man fan använda tiden till att plocka politiska poäng. Annars blir det ju bara falsk ödmjukhet. Carl Bildt pratade om byggandet av ett fredligt Europa. Skärp dig!
Anna Kåver Åh sömnpiller igen!
Martin Fröst Ett trevligt program. Inget vidare minnesvärt men trivsamt.
Monika Nyström Dagisfröken och lyssnarnas sommarpratare. Hon pratade om sin framlidne make, lite tårar i ögonen ibland, annars mest floskler.
Sara Stridsberg Så himla fint! Ambitiösast och pretentiösast i år! Jag vill så gärna läsa din nya bok nu Sara!
Fredrik Gertten Bra, duktig kille! Mycket att berätta. Tre av fem!
Babben Larsson Babben, menar du att du var tjock även som tonåring? Herregud! Dags att hitta en ny vinkel nu!
Jan Carlzon SAS-Janne pratade om sitt formidabla ledarskap och höll ett klassiskt skrytprogram. Rikt på visdomar :/
Lars Ohly Men hurra! Det är ju exakt såhär en politiker ska hålla ett sommarprogram, släpa oppositionen i smutsen och prata om det man älskar i livet. Han höll även en känslosam inledning med anknytning till Norge-skjutningarna. Stark fyra!
Pia Sundhage I love you Pia Sundhage!!! Fan vad bra det här var, satt som klistrad!
Kjerstin Dellert Jomen man hade ju höga förväntningar och kanske levde hon inte upp till dem men visst log man lite i mjugg emellanåt men det här behöver man verkligen inte lyssna på.
Claes Hultling Ryggmärgsskadad anestesiolog med bra radioröst. Som sjuksköterska tycker jag alltid att det är intressant att höra patienters historier men jag tror att det här talar till de flesta.
Olof Wretling Lyssnar på det i detta nu. Skrattar såklart, Katla är med. Vaya con dios också.
Helena Bergström se problemen med skådespelare som jag nämnde förut, här finns de. Det känns hela tiden som ett skådespel.
Barbro Lindgren Nä, det här var inte kul, inte nånstans.
Vem vet, kanske fortsätter jag refererandet även i augusti. Kanske orkar jag inte mer, på det stora hela måste jag fram med fram med besvikelsekortet. Så himla få som har överraskat.
Mark Levengood, hög trivselfaktor oförvånansvärt nog. Det handlade mycket om hans far som tydligen var lite av en slampa, ganska tråkigt och humorn kändes krystad.
Torgny Lindgren, nästa överraskning: det var högtravande. Handlade om poesi och musik. Somnade ifrån det.
Clara Lidström, underbara Clara ägnade 90% av sin samtalstid åt att försvara sig mot den kritik hon får utstå. Kan bli lite trött på föreställningen om att bara för man går mot strömmen och bosätter sig på landet som 21-åring så betyder det att alla som väljer att bo i storstäder gör det bara för att följa med strömmen och att hon är den enda i hela världen som tagit ställning.
Göran Gudmundsson, hade aldrig hört talas om mannen men han är tydligen byggnadsantikvarie. Han pratade om gamla hus och att de ibland sätter käppar i hjulet för lyckligt familjeliv och god ekonomi. Somnade ifrån detta också.
Timbuktu är ju en radiopratare av rang men det lyfte aldrig riktigt tyckte jag. Trots att han var personlig och uppriktig.
Maria Wetterstrand, pratade om barnuppfostran, frihet och delar av sin karriär. gjorde ju inte ont att lyssna på men var väl ganska mycket vad man förväntat sig.
Thomas Johansson, EMA-telstars grundare. Klart att alla lyssnar på ett sånt här program för att få höra Hendrixanektoter och liknande men det här blev aldrig särskilt spännande. Opersonligt och tråkigt.
Henke Larsson pratade såklart om sin karriär och det var helt okej men när Henrik berättade om sin döde bror rann årets första sommarpratstår. Kan vara så att han hjälps av de otroligt lågt ställda förväntningar jag hade.
Beate Grimsrud, efter att ha jobbat en vecka i Norge stod jag inte ut med någon som bröt minsta lilla på norska och stängde således av.
Nanne Grönwalls röst hade jag verkligen svårt att placera. Hon pratade om sin mormor som langat sprit och säkert en hel del annat i Stockholms södra delar. Nanne hade sjukt mycket att berätta och bjöd stort. Tyvärr är hon förstörd av entertainment-Sverige och det gick pga överspel inte att ta åt sig hennes berättelse.
Ville Virtanens sommarprat var helt underbart, hittills top tre.
Sylvia Schwaag Serger föll också bort lite. Hon pratade lite om sitt påbrå från halva jorden men mest från Kina och det var också kring mittens rike det mesta av pratet kretsade. Megabegåvad människa som trots att hon flyttade till Sverige som tjugosjuåring pratade på skånska med minimal brytning på tyska.
Sven Nylander gjorde oss alla tjänsten att inleda sommarpratet om kokainskandalen. Det är alltid skönt när det händer. Sen var det idel skryt, dålig musik och inte så mycket till historieberättande.
Karin Broos, jag har svårt att tro att det kommer bli lipfärdigare än såhär. Åhva hon berättade fint om så mycket hemskt som hade hänt. Och tur var det för här var det skrytsamt så det räckte och blev över MEN finast i år och fantastisk musik.
Jonas Jonasson, pratade om sin morbror som verkade vilja lägga smolk i vilken bägare som helst och kunde inte nog trycka på hur ironiskt det var att fem av sex bokförlag tackade nej till hans bokmanus.
Freddie Wadling började så knackigt men sen blev han varm i kläderna och fnissade åt det mesta. Han framstod som Sveriges sötaste gubbe men en trivsam självdistans. Dessutom spelade han piano och sjöng fantastiskt och spelade årets mest udda musik.
Carl-Gustaf Wachtmeister är greve och kungavän men han verkade ha en härlig livsinställning. Han berättade om när Yoko Ono besökte hans gård. En mycket god berättare som hade en del att berätta och pratet var innehållsrikt och trivsamt.
Gustaf Hammarsten Idel skryt om Boratfilminspelningen, många har tyckt att det var underhållande och det var det till viss del men ett sommarprat måste innehålla något personligt för att bli intressant på riktigt. Det här var inte det men visst...
Dilsa Demirbag-Sten Gav oss bilder från ett annat Sverige som inte längre finns. Ett bra sommarprat. Varken mer eller mindre.
Lars-Eric Aaro Kan vara tråkigast i år, det gick inte att hålla sig vaken. Sövande röst, sövande om LKAB, vem bryr sig?
Ulf Brunnberg Hehheheheh, vad ska man säga. Ulf Brunnberg visade var hans skåp står utan att kompromissa, kostade på sig politisk inkorrekthet och visade prov på ett måttlöst översitteri. Mycket åsikter, lite analys och det kändes väldigt oproducerat och var nog årets mest intressanta och sämsta på samma gång.
Ann Petrén Kvinno- och kulturkamp! Det är alltid problematiskt med skådespelare då det ofta känns som skådespel men Ann Petrén är ju bäst i klassen i det avseendet och vänder ju sitt yrke till sin fördel.
Carl Bildt Är man politiker ska man fan använda tiden till att plocka politiska poäng. Annars blir det ju bara falsk ödmjukhet. Carl Bildt pratade om byggandet av ett fredligt Europa. Skärp dig!
Anna Kåver Åh sömnpiller igen!
Martin Fröst Ett trevligt program. Inget vidare minnesvärt men trivsamt.
Monika Nyström Dagisfröken och lyssnarnas sommarpratare. Hon pratade om sin framlidne make, lite tårar i ögonen ibland, annars mest floskler.
Sara Stridsberg Så himla fint! Ambitiösast och pretentiösast i år! Jag vill så gärna läsa din nya bok nu Sara!
Fredrik Gertten Bra, duktig kille! Mycket att berätta. Tre av fem!
Babben Larsson Babben, menar du att du var tjock även som tonåring? Herregud! Dags att hitta en ny vinkel nu!
Jan Carlzon SAS-Janne pratade om sitt formidabla ledarskap och höll ett klassiskt skrytprogram. Rikt på visdomar :/
Lars Ohly Men hurra! Det är ju exakt såhär en politiker ska hålla ett sommarprogram, släpa oppositionen i smutsen och prata om det man älskar i livet. Han höll även en känslosam inledning med anknytning till Norge-skjutningarna. Stark fyra!
Pia Sundhage I love you Pia Sundhage!!! Fan vad bra det här var, satt som klistrad!
Kjerstin Dellert Jomen man hade ju höga förväntningar och kanske levde hon inte upp till dem men visst log man lite i mjugg emellanåt men det här behöver man verkligen inte lyssna på.
Claes Hultling Ryggmärgsskadad anestesiolog med bra radioröst. Som sjuksköterska tycker jag alltid att det är intressant att höra patienters historier men jag tror att det här talar till de flesta.
Olof Wretling Lyssnar på det i detta nu. Skrattar såklart, Katla är med. Vaya con dios också.
Helena Bergström se problemen med skådespelare som jag nämnde förut, här finns de. Det känns hela tiden som ett skådespel.
Barbro Lindgren Nä, det här var inte kul, inte nånstans.
Vem vet, kanske fortsätter jag refererandet även i augusti. Kanske orkar jag inte mer, på det stora hela måste jag fram med fram med besvikelsekortet. Så himla få som har överraskat.
torsdag 21 juli 2011
Borde du inte vara piggare nu?
När jag satt hos dig sista natten tänkte jag att det skulle bli skönt för dig att vandra vidare men farmor, känslan har falnat så du kanske kan tänka dig att komma tillbaka nu?
fredag 17 juni 2011
Ruttna banker
Det här med Grekland då, vad händer egentligen när ett land går i konkurs? Säljer man ut det på exekutiv auktion eller vad? Någon insatt får gärna förklara för jag förstår inte konsekvenserna. Sedan förstår jag inte heller det här med offentlig ekonomi. Om man skär ner i budgeten så att de offentliga finanserna klarar sig men invånarna får hanka sig fram på gatan, vems pengar har man sparat då? De franska bankernas? JAG FATTAR INTE!!!
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe, Cee-Loo Green, Fuck you!
Har du träffat mig senaste halvåret kan du omöjligt ha undgått att höra om roadtripen Sara, Joahnna och jag gjorde tillsammans förra hösten, den ligger ju liksom etta på ältlistan. En vecka innan vi skulle åka hade ingen av oss ett fysiskt körkort i handen. Saras låg på vägverket i Örebro, Johanna fick bränna ner till Götet över en dag och jag tog glatt flyget hem till Östersund, stannade 48 timmar och höll alla tummar jag hade på att transportstyrelsen lyckades tillverkat ett körkort på tre dagar. Det gjorde de. Lördagen innan avfärd såg det ut som att Saras väska blev stulen på jobbet och vi var övertygade om att loppet var kört men efter detektivarbete och inbrott (lätt överdrift) hos en alkoholiker fick vi tag på den igen.
Efter tre sömntabletter landade vi i San Francisco. Sömntabletterna tog nästan lika många dagar på att ta sig ur kroppen men vi hade ju haft en SMIDIG resa. San Francisco var en märklig stad och Lonley Planet lyckades gång på gång göra en besviken. Områden som beskrevs som genuina och fyllda av locals visade sig enbart innehålla turister. På andra ställen räckte det med ett kvarter i fel riktning för att hamna mitt i områden där folk hängde på hörnet i konstiga gäng. Utanför golden gate park hittade hängde vi på bar med en man utan skiljevägg mellan näsborrarna och pistol i byxlinningen, det var längesedan jag var så rädd. Men så hittade vi en tjej som gav oss en utekväll på en servett, vi tog oss bara till första stället. Där blev vi bästisar med stammisarna och personalen, det är så vi ser på det i efterhand i alla fall.
I en underbar silverräv till Ford Escape for vi Kalifornien runt. På en diet av burgers, bars & burritos körde vi 400 mil på tre veckor. Som vi älskade våran Fårrd även om den gick lite knackligt emellanåt. Vi klankade inte ner på den ändå utan Sara skrek så gott som oavbrutet "I love this car". Jag är så himla stolt över den där resan.
Jag skulle kunna älta på i evigheter om hur vi låg vakna en hel natt i rädsla för svartbjörn, eller hur filmisk känsla det var att åka genom mojaveöknen men jag ska bespara alla stackars läsare detta och istället komma till saken.
Utanför San Diegos risigaste bar blev vi attackerade av en mkt full, nördig man i sina yngre 20-år. Han bad Johanna om en cigg och blev kär. Hans sällskap bestod av minst lika nördiga män i samma ålder och en äldre som var den nördigaste av dem alla. Det var härliga och lättsamma typer som tog mitt nummer (det är ett okänt och stort antal kalifornska män som tog det, få hörde av sig dock) och lovade att ta med oss på havet på söndagen. Vi tog det hela med en nypa salt och drog hem. Dagen efter fick vi en inbjudan till den gamles hem och löfte om barbeque. Vi köpte med oss ett flak öl och drog dit. Sara som hade sovit två timmar och var full som en alika hade vi litet hopp om att hon skulle följa med men det gjorde hon som väl var. När Paulus öppnade grinden till vad som såg ut att vara en medelmåttigt amerikanskt hem sa han "welcome to Shangri-La" med ett leende och öppnade mycket riktigt dörren till paradiset. Det var så fint där! Han bodde där med sina kompisar och framgångsrik ingenjör som han var hade han byggt upp en ungkarls drömhem. Det fanns night vision goggles, surfbrädor, en porsche, olika uppfinningar. Vi drack ölbong, fick obegränsat med uppmärksamhet och grabbarna spelade musik från fratmusic.com. Det var som vi hade hamnat i en collegefilm fast på riktigt och roligt. Vi fick burgare direkt från grillen, öl, en guidad tur över San Diego med båt och jag minns att jag var så lycklig att det gjorde ont. Ungtupparna (kycklingarna) tillägnade denna låt till Paulus och vi fick höra den hela, långa dagen.
Det var mitt livs resa och jag är så tacksam för att jag gjorde den med the jolliest birds ever. För visst känns det skönt att vi nu vet vem som är uddast på udda-skalan samt vem som får högst poäng på hatskalan?
Kan inte hålla mig från att nämna Sprawl II och det episka i att köra genom big sur till den. Så den är mitt andrahandsval, bara så ni vet.
Efter tre sömntabletter landade vi i San Francisco. Sömntabletterna tog nästan lika många dagar på att ta sig ur kroppen men vi hade ju haft en SMIDIG resa. San Francisco var en märklig stad och Lonley Planet lyckades gång på gång göra en besviken. Områden som beskrevs som genuina och fyllda av locals visade sig enbart innehålla turister. På andra ställen räckte det med ett kvarter i fel riktning för att hamna mitt i områden där folk hängde på hörnet i konstiga gäng. Utanför golden gate park hittade hängde vi på bar med en man utan skiljevägg mellan näsborrarna och pistol i byxlinningen, det var längesedan jag var så rädd. Men så hittade vi en tjej som gav oss en utekväll på en servett, vi tog oss bara till första stället. Där blev vi bästisar med stammisarna och personalen, det är så vi ser på det i efterhand i alla fall.
I en underbar silverräv till Ford Escape for vi Kalifornien runt. På en diet av burgers, bars & burritos körde vi 400 mil på tre veckor. Som vi älskade våran Fårrd även om den gick lite knackligt emellanåt. Vi klankade inte ner på den ändå utan Sara skrek så gott som oavbrutet "I love this car". Jag är så himla stolt över den där resan.
Jag skulle kunna älta på i evigheter om hur vi låg vakna en hel natt i rädsla för svartbjörn, eller hur filmisk känsla det var att åka genom mojaveöknen men jag ska bespara alla stackars läsare detta och istället komma till saken.
Utanför San Diegos risigaste bar blev vi attackerade av en mkt full, nördig man i sina yngre 20-år. Han bad Johanna om en cigg och blev kär. Hans sällskap bestod av minst lika nördiga män i samma ålder och en äldre som var den nördigaste av dem alla. Det var härliga och lättsamma typer som tog mitt nummer (det är ett okänt och stort antal kalifornska män som tog det, få hörde av sig dock) och lovade att ta med oss på havet på söndagen. Vi tog det hela med en nypa salt och drog hem. Dagen efter fick vi en inbjudan till den gamles hem och löfte om barbeque. Vi köpte med oss ett flak öl och drog dit. Sara som hade sovit två timmar och var full som en alika hade vi litet hopp om att hon skulle följa med men det gjorde hon som väl var. När Paulus öppnade grinden till vad som såg ut att vara en medelmåttigt amerikanskt hem sa han "welcome to Shangri-La" med ett leende och öppnade mycket riktigt dörren till paradiset. Det var så fint där! Han bodde där med sina kompisar och framgångsrik ingenjör som han var hade han byggt upp en ungkarls drömhem. Det fanns night vision goggles, surfbrädor, en porsche, olika uppfinningar. Vi drack ölbong, fick obegränsat med uppmärksamhet och grabbarna spelade musik från fratmusic.com. Det var som vi hade hamnat i en collegefilm fast på riktigt och roligt. Vi fick burgare direkt från grillen, öl, en guidad tur över San Diego med båt och jag minns att jag var så lycklig att det gjorde ont. Ungtupparna (kycklingarna) tillägnade denna låt till Paulus och vi fick höra den hela, långa dagen.
Det var mitt livs resa och jag är så tacksam för att jag gjorde den med the jolliest birds ever. För visst känns det skönt att vi nu vet vem som är uddast på udda-skalan samt vem som får högst poäng på hatskalan?
Kan inte hålla mig från att nämna Sprawl II och det episka i att köra genom big sur till den. Så den är mitt andrahandsval, bara så ni vet.
torsdag 2 juni 2011
Årstider
Idag (igår) 1:a juni kom den: "Kolla dina leverfläckar"-löpsedeln. Och så plötsligt var det sommar på riktigt! Nu är det bara att vänta in grillreportagen, gärna med könsperspektivet. För det är ju tydligen så himla intressant att grillen får männen att krypa till matlagningskorset, VARJE sommar.
fredag 27 maj 2011
Om sanningen ska fram...
Om tanken på en kall pistolmynning mot tinningen känns lockande, borde det inte vara dags för semester då?
tisdag 17 maj 2011
Nää, usch!
Blev sjukt less på att se samma gamla rubrik så därför, för att citera Linnéa, torrbloggar jag. Är trött på Osama, Obama, drottning Silvia, solen, Ola Lindholm, Erik Saade, Khadaffi, pengabrist och nattjobb men snart får jag sova. Det ser fanimig ut att bli sol idag igen.
Gratulerer med dagen Norge! Nu är det feeest!
Gratulerer med dagen Norge! Nu är det feeest!
onsdag 4 maj 2011
Obama, Osama
För ett par dagar sedan fick vi vakna till nyheten om bin Ladens död. Till alla världens ledares stora glädje verkar det som, vad jag kan se är det hittills bara Hamas som öppet har hyllat bin Laden. Ingenting att förvånas över precis. I USA sprang människor ut i enbart pyjamas för att fira beskedet och det verkar förstås dumt men jag kan förstå amerikanerna. Hade jag levt i amerikaskt medieklimat hade jag också varit övertygad om att nästa terrorattack låg runt hörnet. För ganska precis ett år sedan satt jag i en källare i Queens och kollade på CNN. På Times square hade man veckan innan gripit en potentiell bilbombare och journalisterna rapporterade förfärat över hur mannen hade varit innehavare av det farligaste vapen som finns, ett amerikaskt pass. Man intervjuar en person i Obama-administrationen som berättar att mannen dessutom hade varit hemma i Pakistan under sex månaders tid och blev trots detta insläppt i landet. Obama-administrationen var mycket upprörda över att detta hade fått ske, det var ju självklart att en pakistanier inte kan åka hem i ett halvår utan att planera terrordåd och i den andan fortsatte rapporteringen. Kalla mig gärna dum men jag hade inte förstått att det amerikanska samhället var så totalt onyanserat att man t.o.m. från offentligheten trodde att det stod tydligt likhetstecken mellan mellanöstersk härkomst och terrorism. Min poäng med denna långa parentes var att det inte är så märkligt att amerikanerna firar.
Vad som däremot förvånar mig är att man relativt enhälligt i Sverige har gått ut och hyllat dödandet av Usama. Carl Bildt menar att världen är en bättre värld utan honom och håller med Obama om att rättvisa har skipats. Han säger i nästa mening att Usama inte längre var något större hot mot världen. I detta finner jag stora problem. Om man som svensk utrikesminister menar att man skipar rättvisa genom att döda den som har dödat, bör man då inte också i sitt hemland förespråka dödsstraff? Och om bin Laden inte var ett större hot mot säkerheten i världen är det ju lätt att dra slutsatsen att dödandet egentligen handlar om prestige. Jag hade inte förväntat mig att man skulle gå ut och fördöma aktionen men man behöver väl inte hylla det omhämmat?
Vad som däremot förvånar mig är att man relativt enhälligt i Sverige har gått ut och hyllat dödandet av Usama. Carl Bildt menar att världen är en bättre värld utan honom och håller med Obama om att rättvisa har skipats. Han säger i nästa mening att Usama inte längre var något större hot mot världen. I detta finner jag stora problem. Om man som svensk utrikesminister menar att man skipar rättvisa genom att döda den som har dödat, bör man då inte också i sitt hemland förespråka dödsstraff? Och om bin Laden inte var ett större hot mot säkerheten i världen är det ju lätt att dra slutsatsen att dödandet egentligen handlar om prestige. Jag hade inte förväntat mig att man skulle gå ut och fördöma aktionen men man behöver väl inte hylla det omhämmat?
torsdag 21 april 2011
dag 05 – en låt som påminner dig om någon, Dire Straits -Walk of life
Min store, käre far har inte så många intressen. Inte heller musik men i Fjäl fanns ett kasettband där med Dire Straits. Det brukade pappa lyssna på och "Walk of life" var skivans största hit och den enda låt jag kan komma ihåg idag. Jag tyckte den var fantastiskt svängig och kände mig alltid häftig när jag lyssnade på den.
Kan inte tro att Dire Straits haft en större hit även om man idag mycket oftare hör "Sultans of swing" när det ska spelas Straitan. För "Sultans of swing" var ju ett stående inslag på spellistan på Mark Twain (varför gick du i graven du, Östersunds roligaste uteställe?) medan "walk of life" kanske var för töntig till och med för Twain. Det sätter jag stort pris på för idag kan jag lyssna på den här underbara låten utan att känna mig det minsta less.
Det här med bristen på fars intressen kunde ibland provocera mig och en gång hetsade jag lite och frågade vad som gjorde pappa lycklig. Då svarade han "jo, du vet, det är när jag har harvat upp en åker och sen får gå in och krama om mamma". Jag satte tungan i vrångstrupen och har sedan den dagen vetat att pappa fattar vad det handlar om.
Här serverar pappa surströmming till spända veganer:
Kan inte tro att Dire Straits haft en större hit även om man idag mycket oftare hör "Sultans of swing" när det ska spelas Straitan. För "Sultans of swing" var ju ett stående inslag på spellistan på Mark Twain (varför gick du i graven du, Östersunds roligaste uteställe?) medan "walk of life" kanske var för töntig till och med för Twain. Det sätter jag stort pris på för idag kan jag lyssna på den här underbara låten utan att känna mig det minsta less.
Det här med bristen på fars intressen kunde ibland provocera mig och en gång hetsade jag lite och frågade vad som gjorde pappa lycklig. Då svarade han "jo, du vet, det är när jag har harvat upp en åker och sen får gå in och krama om mamma". Jag satte tungan i vrångstrupen och har sedan den dagen vetat att pappa fattar vad det handlar om.
Här serverar pappa surströmming till spända veganer:
tisdag 19 april 2011
dag 04 – en låt som gör dig ledsen: Autisterna-Himmelen
Det här trodde jag skulle bli den svåraste nöten att knäcka men det visade sig vara tvärtom. Jag menar, musik gör en ju sällan ledsen. Även sorgliga låtar gläder mig om de är bra bara just för att de finns. Det klassiska High Fidelity-citatet "did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?" som när jag var sexton kändes som världens klockrenaste känns så här snart femton år senare ganska orelaterbart. Det kanske är så enkelt att jag idag inte mår sådär avgrundsdåligt som man kunde göra på den tiden. Dagens existensiella ågren som slår till med jämna mellanrum når väl inte lika djupt i hjärteroten.
Jag började gymnasiet en solig augustidag, det var på gränsen till t-shirtväder och nyårskänslan var total. Att slippa centralskolan i Lit var som en drum! När jag hoppat av 143:an hängde jag lite vid traktören, jag antar att det var normalt ungdomsbeteende. Helt plötsligt dök en svarthårig, solbrillsprydd kille med svajande höfter. Jag hade självklart inte sett något liknande och dog litegrann. Efter ältande hos fröken Lenner och ett stort skolkatalogsresearchande hittade vi Anders bland musikesteterna. Jaha, Anders säger Linda, han brukar ju hänga med mig och Mona. Mona hade en legendarisk lägenhet på Norra Gröngatan 4. Den var 16 kvm och hade ingen dusch så det fick man göra i bastun i källaren. Där var det alltid efterfest, en gång frågade hon Måns Nathanaelsson om han ville följa med och bada risbastu efter att han hade kändisbartendrat klart. Det ville han inte. Glömmer aldrig när vi bjöd in hela tingshuset till efterfest och ett hundrameters pärlband av människor vandrade upp mot Norra Grön. Vi var säkert 50 pers på de 16 kvadraten, bastun och trappuppgången var full av löst folk och vi tyckte att vi var epicentrum av allt kul.
Vi hängde en del med Anders den hösten. Han var roligare än alla jag mött tidigare och jag var så orimligt kär i Anders som bara en tonårig Helle F. kunde vara. På min 24:de födelsedag dog Anders i en bilolycka. Det var så sorgligt även om det var många år sedan vi sist sågs. Per-Olof hade skrivit världens finaste låt till honom och det är overkligt att den skrevs medan han fortfarande levde. RIP Anders!
Jag började gymnasiet en solig augustidag, det var på gränsen till t-shirtväder och nyårskänslan var total. Att slippa centralskolan i Lit var som en drum! När jag hoppat av 143:an hängde jag lite vid traktören, jag antar att det var normalt ungdomsbeteende. Helt plötsligt dök en svarthårig, solbrillsprydd kille med svajande höfter. Jag hade självklart inte sett något liknande och dog litegrann. Efter ältande hos fröken Lenner och ett stort skolkatalogsresearchande hittade vi Anders bland musikesteterna. Jaha, Anders säger Linda, han brukar ju hänga med mig och Mona. Mona hade en legendarisk lägenhet på Norra Gröngatan 4. Den var 16 kvm och hade ingen dusch så det fick man göra i bastun i källaren. Där var det alltid efterfest, en gång frågade hon Måns Nathanaelsson om han ville följa med och bada risbastu efter att han hade kändisbartendrat klart. Det ville han inte. Glömmer aldrig när vi bjöd in hela tingshuset till efterfest och ett hundrameters pärlband av människor vandrade upp mot Norra Grön. Vi var säkert 50 pers på de 16 kvadraten, bastun och trappuppgången var full av löst folk och vi tyckte att vi var epicentrum av allt kul.
Vi hängde en del med Anders den hösten. Han var roligare än alla jag mött tidigare och jag var så orimligt kär i Anders som bara en tonårig Helle F. kunde vara. På min 24:de födelsedag dog Anders i en bilolycka. Det var så sorgligt även om det var många år sedan vi sist sågs. Per-Olof hade skrivit världens finaste låt till honom och det är overkligt att den skrevs medan han fortfarande levde. RIP Anders!
fredag 15 april 2011
dag 03 – en låt som gör dig glad Mother Protect, Niki & the Dove
Fredrik Bernholm är personen jag har att tacka för denna vårens bästa låt, den kom säkert 2010, om inte tidigare. Det är oväsentligt. Den är bäst. Ingen uppenbar pepplåt egentligen, eller vafan säger jag, den är ju hur peppande som helst. Jag blir glad från sekunden den startar och sedan gladare. Under låtens gång får man i alla fall två uppladdningar som eskalerar i synthpanflöjt. Texten i bryggan går "my heart is like an eagle, i love to fall from the sky, it's so beautiful", niki konstaterar att hon är FURIOUS ett flertal gånger! Man måste småle varje gång och samtidigt vill man ju bara sträcka ut armarna och göra örnen av ren lycka i rulltrappan!
lördag 9 april 2011
dag 02 – din hatlåt Från och med du Oskar Linnros
Den här låten hade ju kunnat vara så bra men den är ju så överproducerad att hjärnan får härdsmälta av intryck. De här tramsiga hej-och-hå-ropen som går som ett pärlband
genom låten är verkligen för mycket. Texten likaså men den kan jag stå ut med för jag tilltalas helt klart av det översentimentala och orimligt stora känslor så det är inte det även om man kunde ha stora invändningar mot det också.
Jag irriterar mig också på hur löjligt han skiter ut "ståår inte uut, står inte uuut". Förstår det, jag står inte heller ut.
fredag 8 april 2011
Research
dag 01 – din favoritlåt Ronettes-Be my baby
Det är ju en omöjlighet att välja sin favoritlåt för man har ju en i veckan åtminstone men ni hör ju själva Phil Spector's vägg av ljud som slår en i fejan. "Be my baby" inleder dessutom en av mina absoluta favoritfilmer "Dirty Dancing". I inledningen förkunnar Baby hur oskyldig hon och tiden var, det var '62 och före Beatles. Att låten kom '63 och att Beatles redan har släppt sin första singel året innan spelar såklart ingen roll. Tror att Jennifer Grey ska spela 14 år men hon ser ju såklart minst tio år äldre ut.
Jag tror inte ens att jag tänker börja motivera mitt val, låten talar för sig själv och jag tröttnar aldrig på den.
torsdag 7 april 2011
30 dagar, nu kör vi!
dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
tisdag 5 april 2011
måndag 4 april 2011
Minsta motståndets lag
Har jag hittat något jag gillar sliter jag ut det fullständigt. Använder ett par klädesplagg åt gången tills det faller i bitar, eller lyssnar på en skiva dygnet runt tills jag spyr. Har inte läst många böcker i mina dar men de jag har läst har ajg oftast läst flera gånger. Likadant med filmer, när jag var liten var det kanske tre band som sågs på tills de tuggades upp av VHS-spelaren. Top Secret, hela skrotnisseserien och Nakna pistolen. Mina bröder och jag kunde alla filmer utantill och vi slutade aldrig skratta åt "tintarella de luna"-skämtet i skrotnisse. Jag kunde varenda replik i den goda viljan. Det var ju en väldig tur att vi var tre barn av samma skrot och korn. Hos mormor och morfar fanns en underbar bok som heter "jag är en varulvsunge", den läste jag varje gång jag var där. Var ju ett förtvivlat rädd(tt?) barn och "jag är en varulvsunge" var alldeles lagom otäck och hade ett lyckligt slut. Den var illustrerad av Hans Arnold som gick ur tiden förra året. Vilken fantastisk illustratör!
Jaja, man har ju inte precis växt upp och blivit chansernas mästare. Jag äter keso med samma yohurt natt ut och natt in på jobbet. Lyssnar på samma spellista, med i princip samma låtar som min gamla spellista. Ser bara filmer jag redan sett på tv och hellre ser jag de nya, dåliga Grey's anatomy-avsnitten än att hitta ett ny, bra serie.
I fredags hade jag ett trött men glatt gäng över på middag. Vi lekte samma gamla lapplek och Jocke fick vara Khadaffi, Gadafi, Ghadaffi eller vad han nu heter. Det är samma gamla diskussion. :)
Linnéa tog det föredömliga initiativet att bjuda mig på middag idag. Det var inte bara väldigt gott utan otroligt fint också. Bonnie låg i min famn en timme. Jag tror det blir omöjligt att skaffa egna barn efter att ha blivit gudmor åt henne, man blir liksom inte mer perfekt.
Tycker att hon uppvisar slående likheter med mormor några inlägg ner. Kämpa på nu momma, jag kommer hem om några veckor!
Jaja, man har ju inte precis växt upp och blivit chansernas mästare. Jag äter keso med samma yohurt natt ut och natt in på jobbet. Lyssnar på samma spellista, med i princip samma låtar som min gamla spellista. Ser bara filmer jag redan sett på tv och hellre ser jag de nya, dåliga Grey's anatomy-avsnitten än att hitta ett ny, bra serie.
I fredags hade jag ett trött men glatt gäng över på middag. Vi lekte samma gamla lapplek och Jocke fick vara Khadaffi, Gadafi, Ghadaffi eller vad han nu heter. Det är samma gamla diskussion. :)
Linnéa tog det föredömliga initiativet att bjuda mig på middag idag. Det var inte bara väldigt gott utan otroligt fint också. Bonnie låg i min famn en timme. Jag tror det blir omöjligt att skaffa egna barn efter att ha blivit gudmor åt henne, man blir liksom inte mer perfekt.
Tycker att hon uppvisar slående likheter med mormor några inlägg ner. Kämpa på nu momma, jag kommer hem om några veckor!
torsdag 31 mars 2011
Riktigt frisk eller?
13 läppstift/läppglans
1 norsk bankdosa (som aldrig har fungerat)
1 hårband
1 iphonebruksanvisning
2 nagelfilar
5 tomma post-it-lappar
1 pennfack med pennor och VAS-skala
5 venflonproppar
4 hånglåsnycklar till två olika hänglås
1 pass
1 körkört
1 lånekort
1 rouge
2 rougeborstar
1 tub handkräm
1 par solbrillor
Gårdagens aftonbladet med bilaga
2 påsar tuggummin
2 pappförpackade tuggummin
1 tomt ciggpaket
1 mynt men jesusbudskap
1 mini-SB12-munskölj
2 typer av smärtstillande
4 immodiumtabletter
10 skjuta-upp-mensen-tabletter
6 tårtljushållare
1 avbrutet tårtljus
1 skärp
Ett gäng mynt i fem olika valutor
1 dulcolaxsupp
1 ögonskuggeapplikator
2 plånböcker
2 tjänstekort
2 namnskyltar
Skräckscenariot om att man en dag kommer avsluta sin livsgärning ensam med katter som till slut är nödda att betrakta sin gamla matte som föda känns just nu mer realistiskt än någonsin.
onsdag 30 mars 2011
Myz på gärdet
Solen skiner men någon vidare värme bjuder inte slutet av mars på. Linnea och jag drömmer om sommaren som även denna ska bli den bästa. Samma visa varje år, "den här sommaren ska vi ha picknick och bada varje dag". Förra sommaren doppade jag inte ens tån i skandinaviskt vatten så ett vasst "skärp dig" känns på sin plats.
Vårtecken i näsan i alla fall! Nästa vecka är femton grader och sol utlovat. Det var allt från väderbloggen idag!
tisdag 29 mars 2011
Je e int' bitter
Skoja, för tillfället känner jag mig hur bitter som helst och minst hundra år gammal. Det här med nattjobb är jag skeptisk till. Hur ska man stå ut med detta rantande runt i korridorerna ett helt år? Får trösta mig med hur fint jag har det under mina lediga dagar men nu efter fyra nätters jobbmara saknar jag mina vänner helt vansinnigt mycket!! Man hinner ju som max vakna och snacka med nån i telefon, äta och skita lite innan det är dags för nästa arbetspass. Så jävla obra!
Patienter är ju ett kapitel för sig också. Härom natten blev jag tagen fast i hand och tackad för att jag var en sån UNDERBAR sköterska. Natten efter sa hon att jag luktade bajs!! Smek med ena tassen smisk med den andra.
Patienter är ju ett kapitel för sig också. Härom natten blev jag tagen fast i hand och tackad för att jag var en sån UNDERBAR sköterska. Natten efter sa hon att jag luktade bajs!! Smek med ena tassen smisk med den andra.
måndag 28 mars 2011
Dagens ungdom
På vardagsmorgnarna när jag åker hem från jobbet är tvärbanan smockfull med skolungdomar. Moralisten i mig förfasas såklart över att det är rysligt tidigt att börja med full make-up och helt uppdaterad outfit i tioårsåldern. En dag trodde jag att mitt pensionärshjärta skulle stanna då jag såg en tjej på ca elva jordsnurr och 1,10 meter lång stå klädd helt i svart, osminkade ögon och burgundyröda läppar. När jag var elva läste jag annonser i KP om andra fräcka typer som också ville pennfajtas. Självklart skickade jag inte in några egna annonser till Du -92 för det hade ju varit att förhäva sig men jag läste dem med brinnande intresse.
Åter till burgundytjejen. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde mig så illa berörd, att hon valt the dark side redan som elvaåring och att hon därigenom gjort upp med barndomen en gång för alla kanske? Av någon anledning känns det mindre beklämmande med alla tjejer som klär sig i tuggummipop och sminkar sig mainstream men jag tror att de har lättare att göra tillbakafall i barbiedockslek och hopprepshoppning än tjejen som vid elva års ålder väljer att visa att hon inte tillhör det alla andra vill tillhöra. Å andra sidan så fick vi Lit en ganska lång barndom, vi hade nog mjukisbyxor längst av alla i skolkatalogen men likväl söp vi och förlorade oskulden först. Det tror jag inte var ett resultat av den fria viljan precis. Så det där med att göra egna val tidigt kanske kan vara rätt goth ändå? Sådärja, kanske var man Götelaborgare i sitt förra liv?
Åter till burgundytjejen. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde mig så illa berörd, att hon valt the dark side redan som elvaåring och att hon därigenom gjort upp med barndomen en gång för alla kanske? Av någon anledning känns det mindre beklämmande med alla tjejer som klär sig i tuggummipop och sminkar sig mainstream men jag tror att de har lättare att göra tillbakafall i barbiedockslek och hopprepshoppning än tjejen som vid elva års ålder väljer att visa att hon inte tillhör det alla andra vill tillhöra. Å andra sidan så fick vi Lit en ganska lång barndom, vi hade nog mjukisbyxor längst av alla i skolkatalogen men likväl söp vi och förlorade oskulden först. Det tror jag inte var ett resultat av den fria viljan precis. Så det där med att göra egna val tidigt kanske kan vara rätt goth ändå? Sådärja, kanske var man Götelaborgare i sitt förra liv?
torsdag 24 mars 2011
Två pinnar upp i släktträdet
Mormors hjärta har alltid varit stort och nu är det nog större än någonsin men inte så starkt som det borde. Det finns liksom ingen kraft att pumpa runt allt blod längre.
Vasaloppssöndagen åkte vi dit, fikade, mormor var upprörd över att Jerry Ahrlin aldrig räcker de nio milen. Jag låg i hennes säng medan hon berättade om sin förlovning, morfars sista tid och att jag var världens hemskaste unge att dela säng med men att hon trots det aldrig förmådde säga nej när jag bönade och bad, inte ens när mormors ben var brutet. Jag håller det som en av mina finaste dagar. Hon satt där med blåbärsläppar och syre i näsan och berättade allt med stark röst. Sötaste mormor, inte momma, det är viktigt.
Mormors farmor hade för övrigt två legendariska kommentarer om mormor. Så fort mormor gjort något bra eller varit allmänt gullig (vet inte men en lågoddsare är att det var förjämnan)var den stående kommentaren (bör läsas på östjämska "mään du är nå så grönande jönnälik mä du". Hade hon däremot ställt till med sattyg var tillmälet "houwwa, det är som att du hade varit skåren bortu arsulet på a mor din". Soft farmor!
Riktigt sån är ju inte min farmor, även om hon har temperament så det heter duga. I dryga veckan har hon legat inne på ortopeden. Man hittade inget på slätröntgen så till slut beslutade man att hon skulle få åka hem igen. Kruxet var ju bara att farmor inte tog sig ur sängen pga smärtorna men sköterskorna gjorde klart för henne att förutsättningen var att hon skulle klara sig till toaletten för att inte behöva mellanlanda på något korttidsboende. Att hamna på Häradsgården i Lit har alltid varit farmors stora mardröm så det var det inte snack om. Sagt och gjort, farmor tar sig till rollatorn och går med bestämda steg in på toaletten och uträttar sina behov. Samma dag gör man en magnetröntgen som visar att farmor har en bruten lårbenshals! Den där typen av tjur existerar ju inte så här generationer ner, det ska sägas.
Vasaloppssöndagen åkte vi dit, fikade, mormor var upprörd över att Jerry Ahrlin aldrig räcker de nio milen. Jag låg i hennes säng medan hon berättade om sin förlovning, morfars sista tid och att jag var världens hemskaste unge att dela säng med men att hon trots det aldrig förmådde säga nej när jag bönade och bad, inte ens när mormors ben var brutet. Jag håller det som en av mina finaste dagar. Hon satt där med blåbärsläppar och syre i näsan och berättade allt med stark röst. Sötaste mormor, inte momma, det är viktigt.
Mormors farmor hade för övrigt två legendariska kommentarer om mormor. Så fort mormor gjort något bra eller varit allmänt gullig (vet inte men en lågoddsare är att det var förjämnan)var den stående kommentaren (bör läsas på östjämska "mään du är nå så grönande jönnälik mä du". Hade hon däremot ställt till med sattyg var tillmälet "houwwa, det är som att du hade varit skåren bortu arsulet på a mor din". Soft farmor!
Riktigt sån är ju inte min farmor, även om hon har temperament så det heter duga. I dryga veckan har hon legat inne på ortopeden. Man hittade inget på slätröntgen så till slut beslutade man att hon skulle få åka hem igen. Kruxet var ju bara att farmor inte tog sig ur sängen pga smärtorna men sköterskorna gjorde klart för henne att förutsättningen var att hon skulle klara sig till toaletten för att inte behöva mellanlanda på något korttidsboende. Att hamna på Häradsgården i Lit har alltid varit farmors stora mardröm så det var det inte snack om. Sagt och gjort, farmor tar sig till rollatorn och går med bestämda steg in på toaletten och uträttar sina behov. Samma dag gör man en magnetröntgen som visar att farmor har en bruten lårbenshals! Den där typen av tjur existerar ju inte så här generationer ner, det ska sägas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
