lördag 13 oktober 2012

Världens bästa Karlsson

Rune Karlsson var min mormors bror och gick ur tiden i onsdags. Senast vi sågs var på mormors begravning och jag kunde inte sluta gråta när jag såg honom. Det blir förstås konstig stämning av sådant beteende men det är något som gör att jag inte kan sluta gråta på begravningar. Hursomhelst var Karlsson en historieberättare av rang och få saker kunde få honom på fall. För visst fortsatte han att driva upp tomat- och gurkplantor långt efter att han förlorat rörlighet i en hand, inte heller när stroken slog till ännu en gång slutade han att odla. Mormor ringde han varje dag medan hon levde. För några dagar sedan sa han tydligen att "nu må jag va död, jag har ju inte ont nånstans". Märklig sak att ta in det där, att smärta ska vara ett tecken på att man fortfarande är vid livet.

tisdag 17 juli 2012

dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle: The National, Fake Empire

Jag kommer kanske ångra det här imorgon men nu får fyllebloggandets ängsliga syster insomniabloggandet fria händer. Detta kommer nog bli ännu ett meganostalgidrypande inlägg men jag har haft det här inlägget i huvudet i ett år ungefär. Ibland händer det att jag går tillbaka till gamla inlägg och det slår mig att jag in nästan varje inlägg skriver något ursäktande om det som komma skall. Så himla töntigt, det är som när ens mor hela tiden var tvungen att säga något nedsättande om sin egen matlagning.

Åter till historien. Nu kör vi på de trettio dagarna igen, fortsätter jag i den här takten tar det väl 30 år... Till en stuga utanför Södertälje hade vi åkt för att bland annat fira Kristinas födelsedag men mest var det nog bara för att hänga. Tanken var att det skulle vara en sådan där sommarhelg då man äter ute i gräset och spelar kubb hela tiden, solar och dricker kall öl för att svalka sig men regnet ville aldrig sluta ösa. Det ville inte vi heller och jag hade ont i magen halva helgen för att man visste ju att det skulle ta slut bara om ett dygn eller så. Har aldrig förstått varför man plågar sig med sådana tankar när man har det kul men det låg väl i det där regnet tror jag. Man kunde bara kolla ut mot sjön som man knappt såg för regnet var så tjockt. Det här tror jag var 2009 och Boxer med The National hade ju varit superomtalad men inget jag orkat ge mig in på men så fick jag höra det bästa jävla introt i världen. Den mest fantastiska känsla av att få höra något som jag alltid velat höra men aldrig vetat om infann sig.

Helgen tog slut och sommaren blev The Nationals. En ganska dålig sommar som jag minns det men det var ju inte deras fel.

När jag mentalt har skrivit det här inlägget så var det egentligen menat att handla den där känslan när man har det så sjukt bra och man måste lägga på sorgfiltret för att man inte vet att det kommer vara men det handlade ju halva Sigge Eklund & Alex Schulmans podcast om förra veckan så då kändes ju det så himla trött. Sedan hatar man ju sig själv att man bryr sig om sånt och inte bara kör men det får jag väl leva med. En annan sak jag hatar med mig själv nu är att jag inte kunde nöja mig med en kopp av det oljesvarta kaffet jag bryggde ikväll utan var tvungen att dricka två. Det gör det så himla lätt att vända tillbaka på dygnet...

Plöjde sista avsnitten av Girls nu. Vad fan hände i sista avsnittet egentligen?

tisdag 10 juli 2012

Sommarnätter

Fasen sommaren alltså, så jäkla gött att den finns men vad den föraktar god sömn. I maj sa jag att jag slutat sova och inte bryr mig längre. Herregud vad jag tar tillbaka det, det var hybrisen som pratade. Nu ligger jag på nätterna, svettas, drömmer en hemsk dröm om att någon avföljt mig på instagram, måste gå in och kolla om det är sant, kollar samtidigt facebookmailen för jag vet ju att jag inte alltid får notiser om det dykt upp nåt, kan man ju samtidigt passa på att kolla den vanliga mailen och BAM så smäller morgontidningen ner, man kissar lite, föraktar sitt svullna ansikte, säger ett par väl valda smädelser i spegeln, lägger sig med morgontidningen, bläddrar, slår igen ögonen, somnar oroligt igen, svettas, drömmer att nån avföljt mig på instagram... *känner sig tragisk*

onsdag 14 december 2011

Såg på TV4-nyheterna tidigare ikväll, tre små nyheter fick mig på randen till hjärtinfarkt. Tar dem i kronologisk ordning:
1. Carema har hört sig för och insett att de inte längre kan fortsätta med sigg fiffiga skatteupplägg trots att det befinner sig inom lagens ramar. Moderaterna uttalar sig och tycker att det är bra. JAHA MEN VA BRA, problemet är förstås inte att skattepengar hamnar som vinst hos riskkapitalister utan att de skattar utomlands!! Vårdförbundet tyckte också att det var bra och uttalade förhoppningar om att di gamle nu skulle få några fina sista år.
2. En skola i Tensta har lagt 40 miljoner på en nytt IT-baserat pedagogikkoncept, typ 37 miljoner hade hamnat hos externa konsulter. Det kanske vore fint om de satsade på att rekrytera goda pedagoger för de pengarna istället!
3. Vinnaren av Nobels fredspris intervjuas med anledning av att hon är i Sverige, de första minuterna i intervjun låter såhär "Jag tyckte Sverige var fint från att jag landade på Arlanda, när jag åkte i taxin, jag gillar människorna o.s.v." Alltså, är det det intressantaste man frågar en nobelpristagare, vad hon tycker om Sverige. Hade man frågat manliga nobelpristagare det, kanske, men inte lika lättvindligt. För att citera Martin Hanberg, sånt får mitt piss att koka.

onsdag 7 december 2011

Play

En osedvanligt kall kväll i moderaternas Sverige styrde Elon och jag kosan mot biomörkret och Play, Ruben Östlunds senaste. På kultursidorna har det ju debatterats friskt om huruvida filmen spelar Sverigedemokraterna i händerna eller ej. Den berättar historien om fem ungdomar som rånar bättre bemedlade jämnåriga på deras mobiltelefoner och det kontroversiella i historien är att rånarna är svarta. På förhand hade jag uppfattningen om att det skulle vara effektsökeri och var pga detta inte så sugen på att se filmen. I de få intervjuer jag sett med Östlund tyckte jag inte att han lyckats motivera vikten av att rånarna faktiskt skulle vara svarta, att det borde gå att berätta historien även med en mixad grupp rånare. Det handlar ju ytterst om klass men som Östlund också förklarar i intervjuerna så utnyttjar ungdomarna bilden av den svarte mannen som ett hot. Filmen utmanar ens egna fördomar och med en mer heterogen grupp av människor hade det endast blivit en fråga om klass och inte de stora problem vi har med utanförskap i Sveriges storstäder. För utanförskapet och underläget är förstås dubbelt med ett ickesvenskt utseende och den historien förtjänar också att berättas. Kanske för att spela Sverigedemokraterna UR händerna.

Det är också otroligt fascinerande att följa vilken raffinerad rånmetod de använder, det som att se en kärleksrelation där ena parten blir misshandlad. Samma söndra-härska-metod och detta från tolvåringar. De smeker och slår. Även om det knappt förekommer något fysiskt våld. Rånoffren må vara bättre bemedlade rent socioekonomiskt men i denna situation är de helt avväpnade. Den ene killen spelar klarinett och herregud, vad gör den övre medelklassen med sina barn? Varför spelar de klarinett, dansar balett, sjunger i gosskörer? Vilken tidsålder rustas de för? 1800-talet? På så sätter den också fingret på hur överklassen/medelklassen sviker sina barn.

Östlund är nog unik i Sverige i hur han beskriver gruppdynamik och -tryck. Gång på gång hade vuxna kunnat träda in och stoppa det som pågår men alla runt omkring vakar över sin egen trygghet och ingen kommer till undsättning. Det kryper i en när man ser det, och när man tänker på att man mest troligt hade gjort samma sak själv.

GÅ OCH SE!!!

måndag 28 november 2011

Taskig tajming, och det motsatta

Något jag tycker är otroligt viktigt vid ett skivsläpp är hur väl albumet passar med årstiden. En skiva som ligger fel i årstid fastnar ju inte riktigt. Minns hur stor besvikelsen var när Jens Lekman släppte "Night falls over Kortedala" på hösten. Sicket misstag, skivan var ju en sommarskiva och när nästa sommar kom var man ju hungrig på nya och fräscha sommarkatter till låtar. På samma sätt var ju Bon Iver-skivan en solklar höstskiva och även om den klarar sig på att vara det bästa skivan som släppts i år så hade den ju gjort sig bättre nu. För vem vill skära sig i armarna på sommaren? Det är ju klassiskt höstgöra. Därför är jag så tacksam att Jonathan Johansson har släppt "Klagomuren" vid exakt rätt tidpunkt. Kanske spelar det inte så stor roll något år senare och skivor ska ju helst hålla längre än så. Dessutom är man ju bäst på att hoppa på tåget sent men alla de som faktiskt hänger med och plockar upp musik i tid förtjänar faktiskt omtanken att få en skiva som passar bra i tiden.

Helgen spenderades på finlandskryssaren Amorella. Jag vill tillbaka. Eller mest hänga i gäng utan att någon har möjlighet att avvika.

måndag 7 november 2011

Just det...

För precis fem år sedan stod jag i ett förlossningsrum på Malmö allmänna sjukhus och hejade på när en slitvarg till Anna Brändfors blev mor till en alldeles perfekt Vanja. Det är det hittills största jag upplevt i mitt liv och det kommer jag tänka på hela dagen idag. Grattis Vanja!