Igår vaknade jag av att det lät som kriget i mitt sovrum. När jag kollde ut genom fönstret var det som catwalk utanför, blixtar överallt. Det var det jävligaste åskväder jag har sett! Regn på diagonalen och träd som vek sig, blixtar varje sekund och knallar samtidigt. Det är barndomskänsla på sånt oväder men nu kan man ju lugna sig med att man i alla fall är i stadens trygga famn, det finns alltid nåt annat som kan ta smällen. Man får bara tänka bort sånt som att åskan har slagit ned i folk på torg och så. Mäkt var det i alla fall.



Tänkte lite på alla människorna som är en del av vardagen här, jag vill inte glömma smala tanten i narvesen med den extremt gälla stämman eller tjocka portören som alltid hälsar glatt. Ibland älskar jag att bli nostalgisk över nuet.

Livet rullar på i 220 men än så länge hänger jag med. Kanske händer det inte så mycket för min del men kära Elon har nyss blivit mamma till en underbar pjäs som jag längtar efter och snart är det Linnéas tur. Andra ska gifta sig och en del har både två, tre och fyra barn. Det är häftigt, svindlande och lite overkligt för det är ju så längt bort för min del. Och så skönt det är att vi alla kan göra olika saker och ändå va lyckliga. Jag älskar mit liv! Det enda jag vill ha är mer tid, hur ska man hinna med allt? Dygnet borde ha minst 30 timmar och man borde leva piggt i minst hundra, medelålders vid 70 och redo för barn vid 40-50, då skulle jag hinna med allt jag vill. Livspusslande ligger inte för mig. Vill ju bara gå med flytet.

I natt får jag för mig att det kommer bli svårt att sova. Det blir Billy Ocean och en trött dag på gyn pol imorgon. Älskar radiumhospitalet!