Taskig tajming, och det motsatta

Något jag tycker är otroligt viktigt vid ett skivsläpp är hur väl albumet passar med årstiden. En skiva som ligger fel i årstid fastnar ju inte riktigt. Minns hur stor besvikelsen var när Jens Lekman släppte "Night falls over Kortedala" på hösten. Sicket misstag, skivan var ju en sommarskiva och när nästa sommar kom var man ju hungrig på nya och fräscha sommarkatter till låtar. På samma sätt var ju Bon Iver-skivan en solklar höstskiva och även om den klarar sig på att vara det bästa skivan som släppts i år så hade den ju gjort sig bättre nu. För vem vill skära sig i armarna på sommaren? Det är ju klassiskt höstgöra. Därför är jag så tacksam att Jonathan Johansson har släppt "Klagomuren" vid exakt rätt tidpunkt. Kanske spelar det inte så stor roll något år senare och skivor ska ju helst hålla längre än så. Dessutom är man ju bäst på att hoppa på tåget sent men alla de som faktiskt hänger med och plockar upp musik i tid förtjänar faktiskt omtanken att få en skiva som passar bra i tiden.

Helgen spenderades på finlandskryssaren Amorella. Jag vill tillbaka. Eller mest hänga i gäng utan att någon har möjlighet att avvika.

Just det...

För precis fem år sedan stod jag i ett förlossningsrum på Malmö allmänna sjukhus och hejade på när en slitvarg till Anna Brändfors blev mor till en alldeles perfekt Vanja. Det är det hittills största jag upplevt i mitt liv och det kommer jag tänka på hela dagen idag. Grattis Vanja!

Att gå till sängs

Timmarna går så himla sakta när de är små. I vanlig ordning har vi en lugn natt, har slökollat lite på Arthur Russel-dokumentären men orkar inte avsluta den. Läser bloggar och sprang på nyheten om att människor som känner sig ensamma vaknar ofta. Jag vet inte, när jag sover med sällskap sover jag inte alls. Det är så obehagligt att inte kontrollera vilka ljud som kommer ur en, kommer man prata i sömnen, fisa, snarka? Plus att det alltid blir oerhört varmt och det där med att skeda, är det så gossigt egentligen? Mitt yngre jag hade aldrig skrivit nåt sånt här. Fick man dela säng med någon då var man ju så oerhört TACKSAM över att få ligga vaken i någons famn. Nä, om jag någon gång hittar någon att dela mitt så kallade liv med blir det fan separata sovrum. Eller kulbo.
Men absolut, visst kan även missbelåtenheten över att man inte hittat någon som ser en som syre, eller i alla fall ett härligt mål mat, få en att vrida sig lite plågat i fosterställning det också...