Igår vaknade jag av att det lät som kriget i mitt sovrum. När jag kollde ut genom fönstret var det som catwalk utanför, blixtar överallt. Det var det jävligaste åskväder jag har sett! Regn på diagonalen och träd som vek sig, blixtar varje sekund och knallar samtidigt. Det är barndomskänsla på sånt oväder men nu kan man ju lugna sig med att man i alla fall är i stadens trygga famn, det finns alltid nåt annat som kan ta smällen. Man får bara tänka bort sånt som att åskan har slagit ned i folk på torg och så. Mäkt var det i alla fall.



Tänkte lite på alla människorna som är en del av vardagen här, jag vill inte glömma smala tanten i narvesen med den extremt gälla stämman eller tjocka portören som alltid hälsar glatt. Ibland älskar jag att bli nostalgisk över nuet.