Att gå till sängs

Timmarna går så himla sakta när de är små. I vanlig ordning har vi en lugn natt, har slökollat lite på Arthur Russel-dokumentären men orkar inte avsluta den. Läser bloggar och sprang på nyheten om att människor som känner sig ensamma vaknar ofta. Jag vet inte, när jag sover med sällskap sover jag inte alls. Det är så obehagligt att inte kontrollera vilka ljud som kommer ur en, kommer man prata i sömnen, fisa, snarka? Plus att det alltid blir oerhört varmt och det där med att skeda, är det så gossigt egentligen? Mitt yngre jag hade aldrig skrivit nåt sånt här. Fick man dela säng med någon då var man ju så oerhört TACKSAM över att få ligga vaken i någons famn. Nä, om jag någon gång hittar någon att dela mitt så kallade liv med blir det fan separata sovrum. Eller kulbo.
Men absolut, visst kan även missbelåtenheten över att man inte hittat någon som ser en som syre, eller i alla fall ett härligt mål mat, få en att vrida sig lite plågat i fosterställning det också...