lördag 13 oktober 2012
Världens bästa Karlsson
Rune Karlsson var min mormors bror och gick ur tiden i onsdags. Senast vi sågs var på mormors begravning och jag kunde inte sluta gråta när jag såg honom. Det blir förstås konstig stämning av sådant beteende men det är något som gör att jag inte kan sluta gråta på begravningar. Hursomhelst var Karlsson en historieberättare av rang och få saker kunde få honom på fall. För visst fortsatte han att driva upp tomat- och gurkplantor långt efter att han förlorat rörlighet i en hand, inte heller när stroken slog till ännu en gång slutade han att odla. Mormor ringde han varje dag medan hon levde. För några dagar sedan sa han tydligen att "nu må jag va död, jag har ju inte ont nånstans". Märklig sak att ta in det där, att smärta ska vara ett tecken på att man fortfarande är vid livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så du grät när du såg honom, INNAN han var död? Jag kan fatta det precis.
SvaraRaderafint.
SvaraRadera