dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle: The National, Fake Empire

Jag kommer kanske ångra det här imorgon men nu får fyllebloggandets ängsliga syster insomniabloggandet fria händer. Detta kommer nog bli ännu ett meganostalgidrypande inlägg men jag har haft det här inlägget i huvudet i ett år ungefär. Ibland händer det att jag går tillbaka till gamla inlägg och det slår mig att jag in nästan varje inlägg skriver något ursäktande om det som komma skall. Så himla töntigt, det är som när ens mor hela tiden var tvungen att säga något nedsättande om sin egen matlagning.

Åter till historien. Nu kör vi på de trettio dagarna igen, fortsätter jag i den här takten tar det väl 30 år... Till en stuga utanför Södertälje hade vi åkt för att bland annat fira Kristinas födelsedag men mest var det nog bara för att hänga. Tanken var att det skulle vara en sådan där sommarhelg då man äter ute i gräset och spelar kubb hela tiden, solar och dricker kall öl för att svalka sig men regnet ville aldrig sluta ösa. Det ville inte vi heller och jag hade ont i magen halva helgen för att man visste ju att det skulle ta slut bara om ett dygn eller så. Har aldrig förstått varför man plågar sig med sådana tankar när man har det kul men det låg väl i det där regnet tror jag. Man kunde bara kolla ut mot sjön som man knappt såg för regnet var så tjockt. Det här tror jag var 2009 och Boxer med The National hade ju varit superomtalad men inget jag orkat ge mig in på men så fick jag höra det bästa jävla introt i världen. Den mest fantastiska känsla av att få höra något som jag alltid velat höra men aldrig vetat om infann sig.

Helgen tog slut och sommaren blev The Nationals. En ganska dålig sommar som jag minns det men det var ju inte deras fel.

När jag mentalt har skrivit det här inlägget så var det egentligen menat att handla den där känslan när man har det så sjukt bra och man måste lägga på sorgfiltret för att man inte vet att det kommer vara men det handlade ju halva Sigge Eklund & Alex Schulmans podcast om förra veckan så då kändes ju det så himla trött. Sedan hatar man ju sig själv att man bryr sig om sånt och inte bara kör men det får jag väl leva med. En annan sak jag hatar med mig själv nu är att jag inte kunde nöja mig med en kopp av det oljesvarta kaffet jag bryggde ikväll utan var tvungen att dricka två. Det gör det så himla lätt att vända tillbaka på dygnet...

Plöjde sista avsnitten av Girls nu. Vad fan hände i sista avsnittet egentligen?