dag 04 – en låt som gör dig ledsen: Autisterna-Himmelen

Det här trodde jag skulle bli den svåraste nöten att knäcka men det visade sig vara tvärtom. Jag menar, musik gör en ju sällan ledsen. Även sorgliga låtar gläder mig om de är bra bara just för att de finns. Det klassiska High Fidelity-citatet "did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?" som när jag var sexton kändes som världens klockrenaste känns så här snart femton år senare ganska orelaterbart. Det kanske är så enkelt att jag idag inte mår sådär avgrundsdåligt som man kunde göra på den tiden. Dagens existensiella ågren som slår till med jämna mellanrum når väl inte lika djupt i hjärteroten.

Jag började gymnasiet en solig augustidag, det var på gränsen till t-shirtväder och nyårskänslan var total. Att slippa centralskolan i Lit var som en drum! När jag hoppat av 143:an hängde jag lite vid traktören, jag antar att det var normalt ungdomsbeteende. Helt plötsligt dök en svarthårig, solbrillsprydd kille med svajande höfter. Jag hade självklart inte sett något liknande och dog litegrann. Efter ältande hos fröken Lenner och ett stort skolkatalogsresearchande hittade vi Anders bland musikesteterna. Jaha, Anders säger Linda, han brukar ju hänga med mig och Mona. Mona hade en legendarisk lägenhet på Norra Gröngatan 4. Den var 16 kvm och hade ingen dusch så det fick man göra i bastun i källaren. Där var det alltid efterfest, en gång frågade hon Måns Nathanaelsson om han ville följa med och bada risbastu efter att han hade kändisbartendrat klart. Det ville han inte. Glömmer aldrig när vi bjöd in hela tingshuset till efterfest och ett hundrameters pärlband av människor vandrade upp mot Norra Grön. Vi var säkert 50 pers på de 16 kvadraten, bastun och trappuppgången var full av löst folk och vi tyckte att vi var epicentrum av allt kul.

Vi hängde en del med Anders den hösten. Han var roligare än alla jag mött tidigare och jag var så orimligt kär i Anders som bara en tonårig Helle F. kunde vara. På min 24:de födelsedag dog Anders i en bilolycka. Det var så sorgligt även om det var många år sedan vi sist sågs. Per-Olof hade skrivit världens finaste låt till honom och det är overkligt att den skrevs medan han fortfarande levde. RIP Anders!