En stilla undran

Jag kanske har missat något men varför är det så viktigt för Uvesa att Palestina inte ansöker om att bli FN-medlem om de ändå tänker lägga in sitt veto?

Det som inte lirar

Natten lider mot sitt slut och jag har gjort mitt bästa för att fördriva tiden. Så mycket jobbande har inte behövts direkt. Det här innebär att den tredje av mina fyra jobbhelger i september snart har avklarats och nu börjar jag bli heligt less på att vara livlös men ändå makalös. Nåväl, jag har spenderat natten med Idol och Schulman show. I Schulman show var Malou von Siwers gäst och panelmedlemmar är Hanna Widell och Markus Larsson. Det är ett lite märkligt upplägg det där med panelmedlemmarna för de bidrar inte så mycket och känns inte heller så sidekickiga utan mer som gäster som inte får någon plats. Jag förstår det inte riktigt men snart ska jag kolla på förra avsnittet och se om det bringar någon klarhet. Det som slår mig när jag ser på programmet är hur mycket mer sympatisk Malou von Siwers framstår när hon själv intervjuas än när hon intervjuar andra. Alla hackar ju på "Efter tio" och jag är inte sämre för jag tycker sällan att hon gör några bra intervjuer. Det ska vara så himla mysigt men problemet är ju att det aldrig blir det när gästerna ständigt avbryts och det känns som att Malou alltid har en granskaragenda. Så himla långt ifrån Oprah. Malou framstår ju också ganska ofta som totalt ointresserad av sina gäster. När hon själv blir intervjuad kan hon dock bjuda på sig själv och bidrar till den där mys-tv:n, till och med lite humor.

Något annat jag har roat mig under natten är Lix-räkning. Jag vet egentligen inte vad det innebär men det är ett index för läsbarhet och jag går ju all in på allt som kan översättas till siffror. Mina bloggtexter har klassificerats som lättlästa men inte på barnboksnivå(!) och jag inser förstås att det beror på mina felaktiga och frekventa kommateringar. Här kan man testa.

Annars har det varit en tråkig dag. Tråkig för att den inleddes med nyheten om mormors bortgång. Tänker jag på min egen död avfärdar jag ett liv efter detta ögonblickligen men nu när jag tänker på momma så finns det inget annat än att hon faktiskt förenats med morfar. Det går ju inte att ta in att hon faktiskt skulle vara borta, helt. Så mormor, jag hoppas att du har det bra nu, vart du än är.

Vem drömmer våta drömmar om en skola där vi agar våra barn?

JAN! Det här blir i vanlig ordning ett välskrivet och genomtänkt inlägg men det finns INGEN i svensk politik som provocerar mig så mycket som Jan Björklund. Sveriges konservativaste man och jag kan inte för min värld förstå: 1. Varför han lockades till Folkpartiet av alla liberala partier 2. Hur Folkpartiet kunde välja honom till partiledare. Att kalla mig ett fan av högern vore ju såklart en överdrift men Folkpartiet har väl historiskt stått för den minst osympatiska högerpoliken i Sverige och gjort ett nummer av rasist- och nazistmotstånd. Jag tänker såklart på när Bengt Westerberg lämnade rummet när Ian och Bert äntrade det i den där TV-sändningen för ganska precis 20 år sedan. Hur som helst är det ju inte direkt ständigt försvar av mänskliga rättigheter och en brinnande antirasism som är Fps kännetecken dessa dagar utan skolpolitiken och lite hårdare tag mot invandrare. Det är ju skrattretande att vi har en utbildningsminister som så fort en ny forskningsrapport läggs fram som går stick i stäv med den rådande politiken avfärdar det. Man sätter sig på ganska höga hästar då, eller låga, man sätter sig på populistponnyn! Det är ju inte första gången folkpartiet gör det på den här sidan 2000-talet, för vi minns ju alla succévalet 2002 då Fp vann mark genom att kräva språkkrav för invandrare. Tack folkpartiet för att ni banade väg för Sverigedemokraterna!!
Idag rapporteras det om att Janne är positiv till ett återinförande av studentexamen. Det var sannerligen bättre förr!

Jag förstår ingenting av det borgerliga blocket längre, Moderaterna står längst till vänster, Folkpartiet -konservatörerna och Centerns härliga nyliberalism gör en ju matt. Så Jan, jag förstår dig, det är inte lätt att hänga med när förändringens vind viner.

Eftersom att varje åsikt i inlägget är gammal så bjuder jag även på en gammal, men ack så god visa:


Fast den absolut tröttaste diskussionen just nu måste väl ändå vara den om wordfeud. I varenda TV-soffa, tyckarpanel och tidning ska det ältas om wordfeudfenomenet. Javisst, det går ju att konstatera men knappast diskutera.

Dagarna som går, som är livet.

Det har varit en sällsynt händelserik vecka. Septemberhelgerna fylls av arbete och denna veckas lediga dagar fylldes av snor och nackspärr. Det är underbart att känna sig ung. På soffan har jag spenderat dagarna, tyckandes synd om mig själv. Feber tror jag knappast att jag haft men kroppen har gjort ont och varit stel. Så istället har jag tittat på TV. Som ung var jag helt besatt av detta medium och säkert fem timmar av varje tonårsdag gick åt till att uppdatera sig vad som hände i amerikanska småstäder, storstäder, prärier, man gick till sjöss, följde monte carlo, kollade på repriser av varuhuset och dallas. Det här var ju såpornas guldålder i Sverige och varenda kanal hade ju minst en dramaproduktion. Vi hade förstås bara tre kanaler och på fyran var det vita streck i de starka färgerna, och när det var väldigt färgstarkt brusade ljudet. Den här besattheten av TV
har ju fortsatt, när vi bodde i Malmö hade vi (jag) blykoll på alla realityserier för då kunde man ju inte fabulera ihop nåt som inte skulle låtsas vara på riktigt. Inte förrän jag flyttade till Norge släppte det och jag har varit hyffsat TV-fri sedan dess. Tills nu. Nu har vi många kanaler igen, den här veckan har vi i princip alla och jag ska säga det, att p1 såldes billigt för TV-bönder, idolamatörer, svenska miljonärer, the Ricky Gervais show. sex & the city-filmen, dokumentären om idioten satt på idiotanstalt utan att vara idiot, project runway, top model, ja, det är fantanstiskt. Igår visades ett av mina favorit sex & the city-avsnitt, det som jag grundar hela min framtidsskräck på, det med historien om kvinnan som bott i Mirandas lägenhet vars ansikte blir uppätet av hennes katt efter att ha legat död en vecka. När man möglat i soffan i ett och ett halvt dygn utan att någon hört av sig, eller jag hört av mig till någon känns inte det scenariot så långt borta ändå.

Tjendisspan

Det har varit nåt alldeles visst med den här sista veckan, då vi kysste sommaren till döds och tågade in i den första höstmånaden. Jag ska också inleda med att ursäkta mitt ofrekventa skrivande men ingen inspiration har funnits. Vad har då hänt när Helle känner inspiration igen, inget stort. Det här kommer inte bli ett inspirerat inlägg men det blåser en liten bris, hybris. Jorå, med rullande r, Göteborgarn bor kvar i mig. Av någon anledning skriver jag i dialogform och har ingen direkt åsikt om det är bra eller dåligt. Läser ju ett väldigt fåtal bloggar men det känns som ett grepp som mest används hos töntbloggare, således passar det då denna "blogg" som hand i handsken.

Det jag ska berätta om är detta underbara flyt av kändisar som skådats denna vecka. Var i torsdags ute och drack öl med min gamle, gode vän Maurits. Det var mycket trevligt och vi drack dubbelt så många öl som jag hade planerat. Bakom oss sätter sig en ganska känd regissör som är aktuell med uppföljaren av Sveriges största actionsuccé som utspelar sig i Norrland. De skvallrar helt öppet och inte det minsta tyst om vilka skådisar som porrfilmsagerat under 70-talet. Det var Dahlénrederiernas ägare, det var diverse Bergmanskådespelare och den här mannen han ölar med har mycket insikt i vilka som var bra på att ligga. Tydligen hade han läst någon bok i ämnet men han tillade också, jomen, en del är ju sånt som bara jag vet om!! Kunde dock inte höra allt men det var en härlig stund.
Idag såg jag en nyskild trummis som bott i London med sin musikkritiserande make i flera år men som nu åkt hem vänslas med en MYCKET ung man, på öppen gata. Jag dog av lycka!! Sen har det varit alla möjliga kända personer som bara vimlat förbi men de har inte gjort något som egentligen är så anmärkningsvärt, utöver att existera då. Nu ska inte jag låtsas att jag inte tycker att det är spännande att stöta på kändisar bara sådär, det kommer jag nog aldrig sluta uppskatta!

Jag påminde Maurits om när han hälsade på mig och Johanna i Paris i två veckor. Maurits hade aldrig tidigare varit i den franska huvudstaden och ville såklart se mycket men jag och Joahnna fick ingen sightseeingfeeling så under dessa två veckor fick han inte se en sevärdhet. Ett par veckor senare kom Lisa på besök över helgen, detta fick hon se: Eiffeltornet, Louvren, två triumfbågar, Montmartre, operan och säkert nåt mer som står högt upp på alla dåliga guiders lista över saker att göra i Paris. Ja, den var kvällens anektdot ur mitt sällsamma liv. Auf wiedersehen.