Dagarna som går, som är livet.

Det har varit en sällsynt händelserik vecka. Septemberhelgerna fylls av arbete och denna veckas lediga dagar fylldes av snor och nackspärr. Det är underbart att känna sig ung. På soffan har jag spenderat dagarna, tyckandes synd om mig själv. Feber tror jag knappast att jag haft men kroppen har gjort ont och varit stel. Så istället har jag tittat på TV. Som ung var jag helt besatt av detta medium och säkert fem timmar av varje tonårsdag gick åt till att uppdatera sig vad som hände i amerikanska småstäder, storstäder, prärier, man gick till sjöss, följde monte carlo, kollade på repriser av varuhuset och dallas. Det här var ju såpornas guldålder i Sverige och varenda kanal hade ju minst en dramaproduktion. Vi hade förstås bara tre kanaler och på fyran var det vita streck i de starka färgerna, och när det var väldigt färgstarkt brusade ljudet. Den här besattheten av TV
har ju fortsatt, när vi bodde i Malmö hade vi (jag) blykoll på alla realityserier för då kunde man ju inte fabulera ihop nåt som inte skulle låtsas vara på riktigt. Inte förrän jag flyttade till Norge släppte det och jag har varit hyffsat TV-fri sedan dess. Tills nu. Nu har vi många kanaler igen, den här veckan har vi i princip alla och jag ska säga det, att p1 såldes billigt för TV-bönder, idolamatörer, svenska miljonärer, the Ricky Gervais show. sex & the city-filmen, dokumentären om idioten satt på idiotanstalt utan att vara idiot, project runway, top model, ja, det är fantanstiskt. Igår visades ett av mina favorit sex & the city-avsnitt, det som jag grundar hela min framtidsskräck på, det med historien om kvinnan som bott i Mirandas lägenhet vars ansikte blir uppätet av hennes katt efter att ha legat död en vecka. När man möglat i soffan i ett och ett halvt dygn utan att någon hört av sig, eller jag hört av mig till någon känns inte det scenariot så långt borta ändå.